När jag gick in i min graviditet var jag nog i min bästa form någonsin. Min förhoppning var att kunna fortsätta springa under graviditeten men då jag drabbades av foglossning redan i vecka 10 blev det inte riktigt så. Jag fick sluta med löpningen i vecka 18. Det var en sorg men behövligt. Jag har i alla fall börjat lite smått med löpningen igen. I veckan sprang jag andra gången utomhus och det är en sådan befrielse. Jag känner mig fri. Jag har köpt ett par Hoka Bondi 9 som jag invigde nu i veckan. Jag har tidigare haft ett par Hoka Bondi 8, men dom var dags att slänga. Någon av er som har dessa nr 9? Jag tycker de känns bra hittills men jag behöver springa in dom lite. Upplever att jag får lite ont i trampdynan hittills men hoppas att det försvinner. Hur känns det då? Jodå. Det känns tungt, flåsigt och långsamt. Men jag försöker att vara snäll mot mig själv. Jag har många extra kilon på kroppen och har nyligen varit gravid och fött ett barn. Men om man ska vara lite mänsklig, så måste det väl ändå vara OK att tycka att det känns pissigt med löpningen (eller träning överlag) just nu? Det positiva är att jag fortfarande minns känslan av att vara i jävligt bra form - vilket motiverar mig till att bara kötta på! Kroppen har bra muskelminne och snart är jag där igen. Jag vet att det kommer vara några slitiga/tråkiga/långsamma pass nu som man bara får tugga i sig & ta sig förbi. Det fina med löpning är att man SKA lyssna på sin kropp. Löpning handlar inte om att springa snabbast eller längst. Eller att pressa sig till sitt yttersta. Utan det handlar om att det ska kännas bra. Att pulsen ska ligga på rätt nivå. När man blir i bättre och bättre form, så kommer automatiskt att tempot och distansen att öka. Men det kommer fortfarande att kännas lätt. Enda gången det faktiskt ska vara JOBBIGT är när man kör intervaller eller springer lopp. Men det kan vi ju ta en annan gång! Är iaf överlycklig att jag KAN springa utan smärta igen. Det är livets lyckolott!
