Nu är vår Charlie 6 veckor gammal. Många säger att tiden går snabbt men jag tycker det känns som att han har funnits här med oss mycket längre än 6 veckor. De första veckorna tillsammans var en enorm omställning med mycket känslor. Jag förstår verkligen varför man kallar det fjärde trimestern. Man kastas in i en helt ny verklighet från ena sekund till den andra. Trots att man haft en hel graviditet att förbereda sig på, så går det ändå inte riktigt att förstå. Jag hade ont i kroppen efter kejsarsnittet och vi var på ständiga återbesök på sjukhuset. Jag tycker det är minst sagt imponerande hur vi kvinnor direkt efter en förlossning, med allt vad det innebär, klarar av att ansvara för en annan liten människas liv. Jag minns fortfarande första nätterna på sjukhuset. Hur jag grät och tänkte, hur ska detta gå? Jag är så trött och har så ont. Men rätt som det är så vänder det. Tröttheten blir hanterbar. Tårarna slutar rinna. Mjölken rinner till. Och kärleken, den bara växer och växer. Det var nog ungefär 4 veckor efter förlossningen som allt började kännas stabilare för min del. Min kropp började återhämta sig och mina hormoner hamnade i balans. På hans 1 månads uppföljning så var han 50 cm lång och vägde 3080g. Så på en månad hade han gått upp ett halvt kilo & växt 4 cm, vilket var bra enligt vår läkare. Den senaste veckan har han däremot växt väldigt mycket mer är min känsla. Vi mätte honom hemma i helgen och då var han 53 cm lång och han känns mycket tyngre. Det förklarar också varför förra veckan var så tuff med amningen. Han bodde i princip på mitt bröst och var aldrig helt nöjd. Han ville bara ha mer och mer och mer. Mina bröst hann inte producera ny mjölk innan han ville ha mer. Nu upplever jag att det är bättre men han är fortfarande en hungrig bebis som vill äta ofta. Något jag har lärt mig med bebis är att ingenting varar för evigt. Charlie har verkligen älskat sin vagn men den senaste veckan har det endast varit bärselet som funkat. Jag undrar om det vänder lika snabbt, för visst är det lite härligare att kunna ta en långpromenad med en sovande bebis i vagnen. Däremot gäller ju mottot "ingenting varar för evigt" åt andra hållet också - som sömnen på nätterna. Första veckorna i livet vaknade han nästan varje timme på nätterna för mat. Men den senaste veckan har han sovit 4-5 timmar i stöten innan första uppvak för mat. Att få sammanhängande sömn känns som en otrolig lyx som jag njuter av väldigt mycket. Jag följer även mottot "sov när bebisen sover" och vi tar alltid en tupplur tillsammans mitt på dagen. Det gör att jag inte blir lika påverkad av en stökig natt då jag fått några timmars sömn under dagen. De senaste 6 veckorna har jag levt i mjukiskläder, ätit vad jag vill, gosat i soffan framför serier, tagit långa naps och bara varit i en bubbla med Charlie. Vi har lärt känna vandra samtidigt som min kropp har läkt. Det har för det mesta varit helt ljuvligt. Att bara få landa i sin nya roll som mamma. Men nu känner jag att det börjar krypa lite i kroppen. Jag ser framemot att försöka komma igång med lite rutiner igen. Jag har äntligen slutat blöda och kan därför börja komma igång lite smått med träningen igen. Hittills har det räckt gott och väl med promenader, men jag är redo för att börja stärka upp kroppen igen. När jag skriver detta så sitter han i bärselet. Jag älskar att ha honom i min famn. Jag pussar på hans huvud. Suger in doften av hans hud. Hur kan han dofta så gott? Jag kan inte sluta snuffsa på honom. Det känns så naturligt att vara mamma. Hans mamma. Jag älskar honom så mycket och det är verkligen som alla säger. Kärleken bara växer och växer hela tiden.
