Jag tänker på döden varje dag, hela tiden. Känns det som. Jag vill inte prata om det och undviker allt som påminner mig om det. Men samtidigt kommer sanningen alltid ikapp. Undviker låtar, serier och skjuter bort tankar. Jag orkar bara inte prata om det, det leder ändå ingen vart. Inte just nu i alla fall. Jag är fortfarande mycket chockad över att en nära till oss, i ung ålder, faktiskt har gått bort. Jag försöker tänka positivt, men ledsamheten blir ännu större när sommaren närmar sig & minnerna flyger förbi i huvudet. Så bara för att man inte pratar om det. Skriver om det. Visar att jag är ledsen. Så finns det alltid i bakhuvudet. Skavandes. Man tyngs ner, ganska ofta faktiskt. Leenderna och skratten finns kvar, men sedan när man slutar skatta kan man börja tänka på det andra igen. Det hemska. Typ så fungerar det i hjärnan. Detta är första gången någonsin jag vart med om ett dödsfall som berör i hjärtat. Detta är första gången jag på riktigt känner mig rädd över döden. Över att förlora någon, igen. Det är min största största mardröm. Och det är den tanke som alltid kommer mig nära, vad händer om mamma dör? Pappa dör? Mina syskon dör? Min pojkvän dör? Mina bästavänner dör? Mina morföräldrar dör? Jag dör? Det är svårt att handskas med. Så jag skriver ifrån ett sårbart hjärta. För jag är rädd, ofta. Gråter ofta. Vill att inget av detta ska ha hänt. Men nu har det gjort det och jag vill bara tro på att allt har en mening. Även hur svårt och hårt det är ibland. Den tanken är ofta den som får mig att orka skratta igen om jag är nedtyngd. En sista sak: Ta vara på livet, men gör det varsamt.
