När jag var 18 år så sa min psykolog till mig att jag lider av GAD, generaliserad ångestsyndrom. Jag hade så stark ångest då att jag inte ens kunde säga ordet högt. Så jag smsade min mamma och sa att jag mår inte bra och behöver hjälp. Hon ordnade en akuttid åt mig och dagen efter satt jag där i stolen och fick höra ordet GAD för första gången. Jag visste ju inte vad det var för något men när jag började läsa på om det förstod jag att ja, det kan nog stämma. För när jag blickade tillbaks på mitt liv så hade jag lidit av mycket ångest utan att ens veta vad det var för något. Sömnproblem var en del av min uppväxt. I perioder sov jag i princip ingenting. Jag visste att om jag en natt inte kunde somna så var jag fast i en ond spiral och hade konstant ångest inför att gå & lägga mig. Tusen tankar i huvudet som snurrade när jag skulle sova. När jag inte fick sova kom jag in i den där mörka ångesten. Jag kunde träna två timmar per dag bara för att bli trött, men inte ens det funkade. Ingenting funkade, tills jag avdramatiserat ångesten. Jag har haft en problemfri uppväxt om man jämför med många andra. Men ändå så drabbades jag av ångest. Något många i min närhet inte kunde förstå. För jag som hade det så bra. Jag gick i terapi i 3 år och jag fick med mig verktyg för att må bättre. Men trots det, kom den där ångesten ofta tillbaks. Den blev en del av mig och jag vande mig vid det. När jag 2018 gick in i en utmattningsdepression, trots all den där terapin, så fick jag uppleva det där mörket som tidigare max stannat två veckor i stöten, i över 8 månader. Varje dag var en fruktansvärd kamp och det enda som fick mig igenom varje dag var min kämparglöd. Och givetvis alla i min närhet. Tillslut fick jag den hjälp jag behövde genom att komma till en klinik här i Stockholm där min läkare sa till mig - Elin, vi kommer ta oss ur detta. Här jobbar vi inte med något hokuspokus. Detta är vetenskapligt. I min journal som jag läst nu i efterhand stod det att jag kom dit blek, mager och extremt ångestfylld. För jag minns den där gången så starkt. Jag hade ständigt ett tryck på min hals som gjorde att jag mådde illa och var nära på att spy. Jag fick börja med medicinering. Något som jag tidigare vart så otroligt emot och det beror mycket på att det är så tabubelagt. Det var 2-3 jobbiga månader när jag tog medicinen för att komma till rätt dos men med hjälp och ständigt stöd ifrån min läkare, så var jag aldrig rädd. Den medicinen räddade mig och tog mig ur depressionen. För första gången på 10 månader kunde jag känna mig stabil. Jag kunde ta mig igenom en dag, utan att få en en panikångestattack . Jag kunde börja äta normalt igen. Jag kunde åka buss. Resa. Leva. Jag kunde börja älska någon annan och att bara få känna vanliga känslor igen - var helt otroligt. Samtidigt som detta började jag gå i fysioterapi och herregud, det var helt otroligt. Att börja meditera. Jag var färdig med terapi - jag visste ju redan allt de sa. Men jag kunde inte ta åt mig deras ord. Men fysioterapi, det var verkligen det jag behövde. Jag fick lära mig att kunna stänga av och komma in i ro. Det var först då, när jag fått min medicinering, som jag faktiskt kunde börja använda mig av alla råd jag fått ifrån min tidigare psykolog. Innan jag var inte mottaglig för hjälp. Idag har jag ätit medicinen i nästan 1 år och är helt ute ur min depression (och GAD). Jag minns knappt senast jag hade ångest. Ibland så får jag flashbacks men jag blir inte rädd längre. Jag VET att jag klarar allt nu. Det finns hjälp att få och jag går fortfarande till min läkare. Han är helt otrolig och jag blir glad i hela kroppen så fort jag träffar honom. För han påminner mig om hur långt jag kommit. Min stress innan låg mycket på att jag aldrig blev bra. Men det jag gjorde fel var att jag inte accepterade hur jag mådde. Jag accepterade inte att det skulle ta tid. Det har tagit mig nästan ett år med medicin för att bli helt glad och lycklig. Jag är så glad över att jag vågade börja äta medicin och att jag kan dela med mig av denna resa till er. Det finns verkligen hopp. Jag trodde inte det. Jag trodde livet alltid skulle vara sådär mörkt, kallt och fruktansvärt. Jag ångrar ingenting för min historia har tagit mig hit. Jag är så nära mig själv just nu. Det finns inte mycket som kan rubba mig kan jag lova er! <3 Tack för att ni tog er tid att läsa detta inlägg. Massa kärlek till er!
