Jag undrar om jag har gjort rätt. Att boka en resa tillbaka till platsen som gav mig allt, men också förstörde det som var allt jag hade drömt om. I soffan där i vardagsrummet. Platsen där han sa orden som fullkomligt knockade mig. Följt av en tid där jag bara försökt överleva.Jag har längtat efter att åka tillbaks. Men denna natt var fylld med mardrömmar, och ångesten kryper sig under mitt skinn. Traumat gör sig påmint. Om några timmar går planet. Jag är rädd. Rädd för vad platsen ska framkalla för känslor inom mig. Det har den senaste tiden känts som att jag har kontroll. På mig själv. På livet. På hur allt känns inom mig. Jag har känt mig stark. Men jag vet att jag samtidigt rymmer från något. En verklighet som finns där borta. Vad som kommer ske inom mig när jag en dag återvänder. För det finns inte riktigt, att jag aldrig skulle återvända. Jag saknar mina vänner där för mycket. Jag saknar doften, gatorna och strandpromenaden. Den rosa himlen, fåglarna som kvittrar och suset av människor på uteserveringar.Så nu återvänder jag. Till minerna. Till smärtan. Till det som en gång var min plats på jorden. För att försöka vända de dåliga minerna, till nya minnen. Fina minnen. Att bygga vidare på. Jag ser det lite som en del av min återhämtning. Från traumat. Att möta min största rädsla. Att möta det där… som jag inte riktigt vet vad det är. Det bara känns, så otroligt läskigt. För jag vet inte hur det kommer gå. Men det ska gå. Nu ska jag bara först ta mig igenom en flygresa med en miljon väskor hund och bebis. Sen är jag där igen. Och jag hoppas att dessa jobbig känslor kommer försvinna med tiden. Att när jag kommer hem till Sverige igen, så finns inga rädslor kvar.
