Jag jobbar mycket med att försöka sluta älta och lägga energi på saker som inte går att förändra. Försöker landa i min nya livssituation. Men sorgen över det som inte blev, hänger ständigt i luften. Försöker finna acceptans. För jag vet ju att jag aldrig någonsin hade velat leva kvar i en relation där allt som jag trodde var sant, visade sig vara en lögn. Jag trodde att jag levde med en person som älskade mig lika innerligt, som jag älskade honom. Jag vet ju, att jag förtjänar någon som aldrig någonsin skulle utsätta mig, för det som han gjorde. Jag försöker blicka framåt. Men vet inte riktigt vad jag blickar mot. Vad finns där runt hörnet? Jag har svårt att se det. För när lugnet faller och jag får en stund för mig själv, så susar tankarna tillbaks. Mot livet som en gång var. Vad var egentligen sant. Vad fanns det, som ens var äkta? Hur kunde jag inte se det komma? Jag försöker tänka om. Vill inte lägga en enda till tanke på det som var. Jag ska ju blicka framåt. Varken orkar eller vill fastna i detta. För jag vill ju bara var glad. Jag inser snabbt att jag inte har något annat än nuet. Att ta dag, för dag. Allt annat blir för stort. Det förflutna gör för ont och framtiden är för diffus. Försöker finna små saker i framtiden att se framemot. Som när jag ska måla om min nya lägenhet och se när Charlie tar sitt första steg. Och slås i samma tanke av sorg. Att jag kommer göra det ensam. Jag vill bara vara glad. Nu. Kan vi snabbspola tiden. Eller... Jag vill samtidigt inte missa nuet. Och resan mot mitt nya liv. Vi får helt enkelt låta det ta sin tid, och jag får bara följa med. Acceptans. Det är okej att känna sorg. Bottenlös sorg. Det är okej att skrika av smärta (trots att jag aldrig någonsin gjort det. kanske borde testa?) och att gråta till löjliga bröllopstal på YouTube. Tiden nu får vara jobbig. Och det är okej att få bakslag ibland. Där sorgen, besvikelsen och ilskan äter upp en. Jag intalar mig det i alla fall.
