Har tänkt på en sak, som jag stör mig på. Jag är inte perfekt och jag har mina brister. Tro mig. Och jag har jädrigt lätt för mig att tänka över saker. Alltså tänka FÖR mycket. Jag analyserar och kan inte släppa det. Vilket är helt totalt onödigt. Det irriterar mig oftast och tar på min tid. Jag kan även bli sur väldigt lätt för saker, irritera mig. Och det är inte kul i vissa sammanhang. Men kommer ni ihåg uttrycket ”älska dina brister”? Jag blir så arg (menar förbannad) på det. Haha varför i tusan ska man acceptera sina brister? Allt går att slipa på och förändra. Allt med dig själv. Jag kan bearbeta min dåliga sidor och ”dämpa” ner dem, och visst funkar det. Varje gång jag blir arg för något nuförtiden så slänger jag det inte ur mig. Som jag alltid annars har gjort. Man blir mognare och förnuftigare för att man lär sig hantera sina briter. Men tänk om man skulle börja älska dem? Löjligt. Tycker allmänt att citat och sånt är trams, visst det är gulligt men stämmer oftast inte in i verkligheten. Man tar inte samma beslut som ett citat. Typ detta citat ”Sometimes giving someone a second chance is like give them an extra bullet for their gun, because they missed you the first time” Jag har lagt ut det här innan och de stämmer ju liksom in, varför ge någon en extra chans? Men man gör ju det. Man kan ju inte bara glömma och gå vidare. Så funkar ju inte livet. Internet lurar oss in i någon slags värld där du knappt behöver ta beslut. Alla citat, alla klipp ifrån kärlekfilmer osv som tjejer (speciellt) tror stämmer in i verkligheten. Inget är lika bra som på film och man ska inte skaffa förväntningar genom internet. Typ på ”hur” ett kärleksliv skall vara. När jag var liten trodde jag att livet var som i en film. De visar bara ytligthet, men ingen insida… VARFÖR? Livet är inte alltid perfekt…
