Jag har alltid varit lite obekväm med trånga utrymmen, men det är väl typ alla till en viss grad, tänker jag. Under detta senaste år har jag börjat utveckla värre och värre klustrofobia. Fast jag är inte helt hundra på att just detta klassas som Klaustrofobi. Jag är tycker inte det är obehagligt att åka hiss, buss eller tåg. Däremot får jag panik om någon håller fast mig eller om jag på något vis känner att jag inte kan röra mig. Det kan vara att Harald ligger med sina ben över min mage och om jag inte kommer loss ur gräppet inom typ 1 sekund så får jag panik. Det känns som att jag typ inte kan andas, att det enda som spelar någon roll i det läget är att komma ur gräppet. Jag börjar nästan skrika och slår verkligen honom om han inte släpper mig. Harald gillar ju att retas med mig men nu efter 1 år vet han att om jag säger ”släpp mig” så måste han göra det. För att jag får panik (panikångestattack kansk?). Jag har tillåmed hotat honom med att göra slut om han inte slutar hålla fast mig (han gör det på skämt). Så illa är det. Hela ”grejjen” börjar urarta och jag får panik över minsta lilla… Bara jag tänker tanken av att någon skulle hålla fast mig gör att jag mår dåligt och mitt hjärta börjar att pumpa snabbare. Jag kan tex få panik över att jag inte kommer ur en för tight klänning, om jag skulle nerdragen i snön & blir mulad idag så tror jag typ att jag hade dött. Asså kan knappt föreställa mig hur dåligt jag hade mått… Iaf – någon som vet om detta klassas som klaustrofobi eller något annat? Någon som lider av samma problem och vet hur man kan öva bort detta? Jag vill kunna bråttas med min pojkvän igen (ja vill ge igen) men det går inte för att jag föreställer mig bara hur fast hållen jag skulle vara och hur mycket panik jag skulle få…
