2018, November, 5:e Jag promenerar. Äter. Umgås lagom. Jobbar mig uppåt igen i långsam takt. Andas djupa andetag. Sover 9 h varje natt. Går i kbt och gör allt som känns läskigt. Jag är målmedveten. Fast min kropp på riktigt tror att jag ska kollapsa varje gång jag åker ner i rulltrappan till tunnelbanan, så gör jag det ändå, flera gånger i veckan. Fast jag tror att jag ska svimma när jag sitter på en restaurang, så bokar jag ändå in lunchmöten. Äter lunchen, det går bra och livet fortsätter. Tänk om alla visste hur mycket jag kämpar varje dag, i tysthet, för att genomföra helt vardagliga saker. Som att åka tunnelbana, äta på restaurang, handla mat eller gå på ett möte. Ni som någon gång sagt att de med psykisk ohälsa är svaga, ni har så fel. Vi är de absolut starkaste. Varje dag får jag kriga med mitt egna huvud. Fast jag inte orkar och helst av allt bara vill ligga under mitt täcke, så gör jag allt jag ska. För jag vet att det är enda vägen till att tillslut må bra. Det är det som får mig att orka. Vissa dagar orkar jag inte vara stark, så då gråter jag när min läkare frågar mig hur jag mår. För jag vill så gärna må bra. Jag saknar att kunna känna mig fri. Jag gör ju allt jag ska, men allt känns jobbigt. Allt som innebär minsta lilla prestation. Ibland är det tufft, för den enda som kan ta mig ur detta, är jag själv. Det finns ingen annan som kan hjälpa mig. Stöd från vänner och familj betyder ju allt. Men det handlar om mig själv. Att utsätta mig för det som är jobbigt och bara orka. Saknar när allt va glatt. Fast, har det någonsin varit så? Är nere i en ren och skär svacka privat. Jobbet är det enda som känns ganska kul men samtidigt får jag inte jobba så mycket för min sjukskrivning. Klart ni som bara jobbar och jobbar och jobbar mår bra, för ni distanserar ju er från era känslor. Jag gjorde också det förr. Levde på topparna i jobbet, det bästa jag visste. Levde i ren och skär eufori. Men så fort jag tog bort jobbet, så fanns det inget kvar. Vem var jag utan det där? Jag kommer ju aldrig att leva ett ångestfritt liv, för jag är liksom en känslomänniska. Men seriöst. Såhär ska det inte behöva vara. Räknat nu. Haft ångest varje dag sedan i somras. juni, juli, augusti, september, oktober och nu november. Över 5 månader. Fyfan. Fattar ni varför jag är trött på skiten. Ge mig ett jävla break. Visst, det håller ofta inte i sig flera timmar längre. Men nu kommer den, som ett bi, snabbt. Jag mår bättre, generellt. Mer energi, mer skratt. Men det är tufft att kriga med sitt huvud varje dag. Tänk. Tänk om alla visste hur jävla målmedveten jag är. Hur mycket kamper i vardagen jag behöver ta mig igenom varje dag. Ge mig ett pris, känner jag spontant. Bara det att ingen ser och ingen riktigt förstår. Hur jobbigt det är. För jag ska ju må bra nu. När ska jag få må bra? Jag borde må bra nu. Grät som ett barn när jag hittade detta dagboksinlägg jag skrev i höstas. Det gör ont i mig när jag tänker tillbaks på hopplösheten jag kände då. Till er alla som lever i en utmattningsdepression. Jag vill bara säga till er att DET KOMMER VÄNDA. Förstår ni det!!!! Jag trodde aldrig det men det gjorde det. Håll ut och ta all hjälp ni kan få på vägen.
