Okej varning för ett brutalt negativt inlägg. Igår kom vår motståndar dag på resan. Den dag som legat där bak och grävt som man tänkt "när ska den komma? eller den kommer nog ej..." Men vilka är vi att komma undan? Klockan 08.45 började vår resa till Bangkok och vi skulle vara framme vid 21.00 på kvällen. En lång resa men det lät helt okej ändå. Vi börjar med färjan och Klara börjar känna sig sjuk, hon sover hela resan som jag också gör. Sedan kommer vi fram till stället där vi ska ta bussen. Jag äter nudlar ifrån 7-eleven, Klara äter ingenting. När bussresan börjar så börjar även helvetet. Klara svimmar, spyr och blir jätte sjuk i bussen. Jag har nog aldrig vart så orolig konstant under de 8 timmarnas bussresa. Det värsta var att ingen hjälpte oss. De bara stirrade, äckliga folk alltså. Vårt enda hopp: Att vi har bokat ett lyxigare hotell att bo på i Bangkok. Där kan vi landa, sova och vara sjuka. Jag känner mig också rätt svag vid det stadiet, uttorkad och känslig mot det mesta. Från busstationen tar vi en taxi till hotellet och där börjar helvetet nummer 2. Vi hade bokat fel datum, frågan är hur fan lyckas man och hela hotellet var fullbokat då det är kinesisk nyår just nu. Vi skickades till ett nytt hotell som var i samma standard och skulle ha rum lediga, klockan var runt 22.00 på kvällen här så vi var extremt trötta. Vi kommer fram dit och de möter oss med "Vi är fullbokade". Då började jag och Klara gråta. Vi fick köpa wi-fi och började kolla booking och grät ännu mer för det kändes hopplöst. Allt var jätte dyrt och vi ville inte vara hemlösa den natten. Och så var vi samtidigt för jävla trötta för att röra oss. Vad ser vi då? Att hotellet vi är på nu visst finns ledigt på booking. Jätte dyrt men vi brydde oss inte då. Jag gick fram till receptionen och berättade att de visst ska ha rum lediga och de säger nej verkligen inte och typ skrattar åt mig. Jag är så jävla förnedrad hur vissa behandlar backpackers i detta land. Men tillslut får jag nog och bokar ett rum på booking och går fram till receptionen och de säger inte ett ord utan tar bara emot det så får vi ett rum. Förstår ni? Så jävla sjukt otrevliga. Rummet vi fick var ett rökrum och så otroligt äckligt för den delen, så betalar man 900 kronor för en natt (3600 bath). Sedan gick jag runt själv på gatorna i Bangkok för att leta vatten och mat till oss, mitt i natten. Hittade en 7-eleven och sen var det snipp snapp slut på denna hemska saga. Nu är det ny dag och nya tag. Klara kan i alla fall prata idag och hon säger att hon mår lite bättre. Ska mata henne med mer vätskeersättning och sedan ska vi ut och leta nytt hotell. Motgångar kan verkligen verkligen skapa hemlängtan. Grät så mycket igår när jag ringde mamma och kände mig som 5 igen.
