Jag vill bara säga en sak - hands down till alla ensamstående föräldrar där ute. Nu är vi inne på dag 4 utan Max här hemma. Han är bortrest på jobb tills på torsdag. Jag har, klapp på axeln, skött det rätt bra enligt mig själv. Trots extremt mycket skrik och magont hos lillen så har jag känt att jag kunnat behålla mitt lugn och hittat mina knep. Men idag när jag hade deadline på ett jobb som skulle skickas in, så brast det lite smått för mig. Allt kändes hopplöst. Charlie bara skrek så fort jag la ifrån mig honom och jag kände genuint att detta kommer aldrig att gå. Men tillslut, efter mycket om och men, så löste jag det. Men det var minst sagt stressigt att få till det. Och tog 3 gånger så lång tid som det annars hade tagit. Att jobba och ha hand om en bebis på heltid, går helt enkelt inte ihop för mig. Min bebis har sedan två veckor tillbaks bara velat vara på mig. Nära nära. Och amma vill han göra mest hela tiden. Annars skriker han. Vilket gör att man är väldigt låst. Men dagar då jag släpper all press och alla måsten, och bara ÄR, så känns allt väldigt mycket enklare. Då följer jag Charlies rytm och allt blir tusen gånger mysigare. Men dagar som dessa då man har deadlines och måsten, då hade jag ljugit om jag sagt att det var enkelt. Nu saknar vi och längtar efter pappa Max. Snart är familjen komplett igen <3
