Jag börjar oroa mig, kanske för att jag har för stora framtidsplaner. Tänk den besvikelse som kommer skölja över mig om jag sitter där i en soffa i Sverige när jag är 30. Utan minnen och upptäckter. Sverige är inte dåligt, men tråkigt och vardagligt. Största händelsen i Göteborg är typ när solen kommer fram på våren och alla sätter sig vid kanalen. Alla börjar njuta och det uppstår någon sorts lycklig atmosfär, men endast de första dagarna. Sen kommer alla in i vardagen igen. Här tar vi allt förgivet, vissa trivs med det men vissa inte. Inte jag. Jag tror att det finns en mening i allt. Så, jag föddes här i lilla Sverige. Och jag kommer snart att få veta varför. Jag tror på det övernaturliga och det får mig att hoppas. Jag hoppas att jag föddes här för att upptäcka att jag är större. På det sättet kommer jag att kunna bygga mig själv vidare i världen. Sätta pusselbitarna på plats. Där dem ska vara. Att känna sig liten och obetydelsefull är vanligt. I denna åldern vet vi inte så mycket, vi har bara drömmar. Jag vill att ni ska hålla fast vid dem, även fast de kan vara… svåra att uppfylla (?). Utan drömmar är vi förutsägbara och blir tråkiga. Så, fansiera, dröm, lek med den, planera och njut av drömmen. En dag kommer den bli sann. Men bara om du vågar satsa, vågar du det?…
