Läser gamla dagboksinlägg som är skriva på worddokument på min dator. Jag bröt ihop precis när jag läste ett gammalt och jag bröt ihop precis när jag skrev ett nytt. Jag log när jag läste "Han är hemma igen", dvs när Harald kom hem efter sin långresa. Och jag stängde ögonen när jag bläddrade vidare. Jag har väldigt mycket känslor och många av de håller jag för mig själv. Jag har blivit väldigt instängd och bestämd av att det inte hjälper att öppna sig. Men min kraft känns slut vissa kvällar och då fungerar det bara att skriva av sig. I sin ensamhet. Ikväll har jag knappt kunnat röra mig för att jag är så utmattad. Min kropp hänger inte med. Det har varit så en del det senaste och jag vet inte varför. Jag vet bara att jag är känslig och det beror nog delvis på att jag inte haft någon denna sommar. Jag har valt att stänga av mina känslor ganska rejält. Men nu slår det mig, när jag snart ska tillbas till Göteborg igen. Här kommer alla känslor på en och samma gång. Nått i den stilen. Jag har en deppig kväll. Hade velat ligga här i min säng i en vecka till. Låta mig själv vara utmattad och orklös ett tag till. Varför ska livet gå vidare hela tiden? Varför pausar vi aldrig ibland?
