Kollat igenom min blogg hela eftermiddagen och hittade denna texten (finns under bilden) som jag skrev lite innan jag fyllde 17 i vintras. Och jag tycker faktiskt att den är bra. Hur fan ska man kunna vara vuxen när man blir behandlad som ett barn? Har iaf upptäckt att jag har växt väldigt mycket, på så kort tid. Jag har liksom bokat en resa till Miami, som jag ska på helt själv. Jag har JOBBAT i tre veckor vilket jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. Eller jag tyckte ”inte de var värt det”, tills mina föräldrar övertalade mig att jag borde inse att pengar faktiskt inte växer på träd. Vilket är självklart, men de fick ändå övertala mig i flera timmar. Ett långt familjesamtal. Sånt där är ju självklart, men man behöver någon som dunkar in de i skallen på en. En bra uppväxt betyder mycket men det betyder inte att du ”har allt klart för dig”, du har hela ditt liv framför dig liksom. Och allt handlar om vad DU är, som enskild individ. Vad är du utan dina föräldrar? Vad är du utan ditt hus? Då finns bara du själv kvar och dina kunskaper. När de bankat de i mig så insåg jag, faktiskt, att jag kan offra tre veckor på mitt sommarlov… Och jag lovar, jag är inget snorigt bortskämt barn. Jag har haft en bra uppväxt men nu börjar jag faktiskt stå på egna ben.. Om några veckor är jag 17 år. Vad definierar det egentligen? Är jag vuxen nu? Ska jag bete mig annorlunda? Ska jag börja tänka på framtiden? För just nu så tänker jag inte på den. Jag sparar inte pengar till mitt sabbatår, det året jag ska hitta mig själv. Tänja på mina gränser och ta vara på mitt liv. Men det är svårt att tänka så när jag inte fått vara vuxen än, jag har fortfarande regler hemma som jag surar över. Regler som jag inte borde ha, som ens föräldrar bara borde acceptera att man inte har. Varför kan jag inte bara få göra som jag vill, varför kan jag inte få vara vuxen än? Jag hör tjat att jag borde skaffa ett sommarjobb, ett helg jobb och tjäna ihop lite pengar om jag ska ha råd att leva de liv som jag lever. Jag kanske borde, men jag vill inte. Jag vill växa upp men ändå stanna i tiden. Jag vägrar att börja övningsköra för jag vill inte bli stor. Jag vill ut och resa för att jag vill visa att jag kan ta ansvar och att jag är mogen. Jag orkar inte hjälpa till hemma för jag är för lat. Jag låter mina föräldrar ta tag i mina saker som jag inte orkar göra, som att byta spanska grupp. Min pappa fick ringa till rektorn, istället för att jag gick dit och snackade med henne själv. Som alla andra. Men det är svårt att vara liten och vuxen samtidigt. Det är svårt att visa att man är mogen när man är lat och oftast oansvarig. 17 år kanske betyder att jag ska ta mer ansvar, för jag snart är vuxen. Jag borde inte vara lat längre och jag borde ta tag i saker bättre än vad jag gör idag. Jag borde vara mer tacksam och hjälpa till hemma, för jag vet att vissa har det värre än mig. Jag kanske inte borde bli sur på mina föräldrar för små saker, borde kanske inte tjaffsa imot lika mycket. Det kanske är dags att växa upp nu, på riktigt..?
