Jag minns när jag var ute på min springtur på Giliöarna en kväll. Hela dagen hade vart sådär perfekt som de flesta dagarna på Gili var. Jag nöp mig nog lite lätt i armen varje dag under de tio dagarna, för livet där var allt jag vill att min liv ska vara. Lätt. Problemfritt. När jag sprang där längst strandpromenaden med den vackraste solnedgången jag sett vid min sida lovade jag mig själv att alltid låta mig själv må sådär bra. Jag mådde så jäkla bra. Jag hade det jobbigaste tiden i mitt liv i höstas/vintras. Det satt i mitt huvud och jag mådde psykiskt dåligt. Att åka på min resa var den största utmaningen för mig just då. För det enda som gjorde att jag kunde hålla min ångest under kontroll var genom att ha rutiner och trygghet. När jag lämnade min pojkvän och familj på landvetter trodde jag typ att jag skulle dö, så ont gjorde det. Att jag sedan gång på gång under denna resa kommit på mig själv med att jag inte mår dåligt har vart så himla härligt. Jag mår BRA. Jag är LYCKLIG. Jag lever livet och är så himla tacksam. Den största rädslan jag hade över att komma hem var att alla problem skulle vänta på mig. Att när jag kom tillbaks skulle problemen också komma tillbaks. Men vet ni vad? Även om det skulle vara ett problem eller två kvar, så går det att ordna. Jag känner mig så mycket mer positiv nu och jag vill fixa allt. Jag är stark och jag är redo för förändringar i mitt liv. Dags att kicka igång våren, sommaren - livet! Kram. <3 (Ni förstår väl varför man börjar reflektera över livet när man ser denna solnedgången... Magisk.)
