Har ni också hört uttryck som "du skämmer bort ditt barn när du bär på hen så mycket" eller "lägg ner bebisen och låt den låt den skrika" , "varför går du runt och tröstar barnet i famnen hela tiden?" , "du kommer få problem i framtiden" osv osv. Det har i alla fall jag gjort och det känns som något den äldre generationen är inlärda med. Att man kan skämma bort sitt barn med kärlek och närhet. Att om man väl börjat bära barnet, så kommer man aldrig att kunna sluta.Jag har under de senaste dagarna kämpat mycket med min sons skrik. Jag har tänkt att han har kolik. Att han har ont. Att han inte får i sig tillräckligt med bröstmjölk. Att något är fel. Men det har ju hela tiden funnits en lösning. Bärsele. Så fort jag lagt honom nära min kropp, i ett bärsele, så har han slutat att skrika. Han somnar och blir nöjd. Vilken otrolig vinst, borde man ju känna? Men dessa kommentarer har ekat i mitt bakhuvud. Att det kanske inte är så bra att bära runt på sitt barn så mycket? Dessa kommentarer har fått mig att känna mig en aning misslyckad. Att jag inte lyckas få mitt barn att sova själv. Jag har därför verkligen försökt att få honom att vilja sova själv. Igår la jag hela förmiddagen på att försöka få honom att sova i vagnen, i sängen, i sitt nest. Men han kom aldrig till ro och skrek i princip i 3h. När jag återigen satte honom i bärselet och han i princip somnade direkt, kändes det som att jag "gav upp". Inser nu att detta är så galet löjligt hur jag hållit på? Jag har ju bara en bebis som älskar att vara i min famn och jag har lösningen rakt framför ögonen på mig. Att låta honom. Att låta honom få vara nära mig 24/7 om det är det han vill. Så nu tänker jag istället stolt bära honom i bärselet, oavsett vad någon tycker och tänker om det. Nöjd bebis = nöjd mamma. Jag har svårt att tro att man kan skämma bort sitt barn med närhet & kärlek? Man hör ju själv hur dumt det låter. Kärlek föder kärlek tänker jag? Och ang att man skapar framtida problem för sig själv - detta är ju en period precis som allt annat. Innan man ens hinner blinka kommer han säkert vägra att vara i min famn. Charlie blev 8 veckor igår och han föddes även 4 veckor för tidigt. När jag säger det högt blir det också så självklart. Att han är så så så liten och vill vara nära sin trygghet, sin mamma. Men det är skrämmande hur påverkad man blir av dessa små kommentarer man får hit och dit. Har ni erfarenheter av detta? Med barn som helst vill vara nära? Och om du haft ett bebis som hela tiden ville vara nära - hur blev det när hen blev äldre?
