På senaste tiden har jag börjat känna en djupare kärlek för Göteborg. Jag vet inte om det har med Håkan Hellström att göra eller inte, kanske. Hans syn på Göteborg är önsketänkande men fortfarande finns den ljuvliga, mänskliga och varma känslan här någonstans. Känn ingen sorg, den filmen är en ljuv sommardag i Göteborg. Ungefär så. Så mycket kärlek kan man känna då. Det finns inte mycket som slår familjekänslan man kan få med hela staden när våren börjar komma. Hur man kan sitta vid kanalen, med en latte i handen och inte bry sig om någon okänd sitter för nära. Hur charmigt det faktiskt är att åka en gulfärgad spårvagn. Hur mycket man njuter av att slänga sig i gräset i vasaparken och slå upp en bok. Har ni provat det förresten? Att läsa en bok i gräset mitt i stan? Det finns inte mycket som är mer avkopplande. Jag kan gå runt i Göteborg, känna att det är min stad och aldrig får jag känslan av att "jag är trött på det här". Jag tror det är Håkan som skapar familjekänslan. Den tunga kärleken för staden. När jag åker till Stockholm tycker jag det är vackert. Det är stort, så jäkla stort jämfört med lilla Göteborg. Men storhet skapar opersonlighet. Man kan sitta i tunnelbanan, se hundratals människor springa runt utan att ens uppfatta hur mycket människor det är faktiskt är runt omkring en. Jag uppfattar, jag ser, jag är ju ifrån Göteborg. Det är alltid en ständig kamp mellan Göteborg och Stockholm. Jag säger som Håkan, "Men Stockholm blir aldrig min stad". Jag orkar knappt diskutera fördelarna och nackdelarna. För det är som natt och dag. Göteborg är kärlek, närhet och ibland grått. Stockholm är stort, vackert men opersonligt. Jag väljer närhet. Och det har jag alltid gjort.
