Varför klagar jag över så mycket? Vi har det ju så bra. Vi är ju så kära. Ja, men vissa dagar känns allt ganska jobbigt. Jag är trött på att ständigt vara ifrån den person jag alltid vill ha vid min sida. Jag blir full av frustration av bara tanken på att de närmsta fem åren kommer se ut såhär. Det känns som att jag ständigt går runt och längtar tills ett visst datum för då ska vi umgås under ett par dagar tillsammans. Men sedan kommer jag på mig själv med att efter den helgen kommer allt att börja om igen, igen och igen. Det är ren frustration. Jag hatar negativa förändringar. Jag vill att vi är här. Inte att jag är här och du är där. För att klara av distans behövs engagemang och glädje, inte denna sorts negativitet... För detta leder ingenstans. Vad strider jag för? Varför analyserar jag ens detta? Det går inte att ändra. Det är såhär det är nu Elin. Jag vet att vi är starka och att detta går att klara av, utan problem. Vi måste kunna följa våra drömmar. Inte begränsa varandra. Jag vet att detta är en jobbig dag. Imorgon kommer jag vara starkare igen. Jag vet att jag är löjlig. Överanalyserar. Men vissa dagar är bara jobbiga. Allt är inte alltid perfekt i mitt liv hela tiden. Detta är kanske något av det jobbigaste jag vet, och därför har jag inte skrivit någonting om det. Jag vill ständigt ha honom här, vid mig. Men det går inte. Och det är jobbigt. Fuck dom som sa att 3 timmar ifrån varandra inte räknas som distansförhållande. Det krävs planering, pengar, många hejdå:n och en jävla saknad. Det är jobbigt. Speciellt idag. Speciellt när jag vet att vi inte kommer ses på ett tag.
