Det är så lätt att skriva ut på sin blogg att man är full av liv. Att man i sitt liv ska besöka länder som strålar, ställen som man bara ser på instagram och att man ska göra allt det där som man drömmer om. För det är ju SÅ jag att göra allt det där. Men det är så lätt att låta en tanke bara vara en tanke. Nu tog jag det "lilla" steget, trodde jag, när jag bokade en biljett till Thailand och en hembiljett ifrån Bali 2 månader senare. Detta var ju ingenting jämfört med allt jag skulle göra i livet. Tänkte jag. Efter ett traumatiskt 2014 är jag lite ärrad, eller väldigt ärrad och ibland känner jag inte igen mig själv. Ångesten ligger liksom och gräver i mig. Ibland längtar jag så mycket att jag inte kan sitta still, för att i nästa sekund gråta av seperationsångesten som uppstår i mig. Jag ska lämna allt som heter trygghet. Och tryggheten är det enda som hållt ihop mig någorlunda de senaste. Jag var inte så förr, jag var så jävla orädd. Men det viktigaste av allt: Jag har bokat de jäkla flygbiljetterna. Jag ska åka. Jag har insett att denna resa inte är något litet längre, utan detta steg är stort för mig i dagsläget. Saker i ens liv påverkar hur man blir. Ifrån att vara vara livets drömmare till att vara den rädda tjejen som inte vill lämna sina rutiner hemma. Men jag vill inte vara den tjejen. Jag vill vara hon som jag alltid velat vara. Så därför åker jag, rädd, vilsen men så jäkla peppad. För jag vill växa igen. Bli den Elin som jag ÄR. Få upp självförtroendet igen. Jag längtar efter att bli mig själv till 100% igen.
