Kanske uttjatade bilder men just nu, när jag ligger här med feber och trötta ögon så finns det inget jag längtar mer efter än Bali. Jag älskade att åka bil där, dela hörlurarna med Klara, sätta på en låt och bara låta blicken möta den gröna naturen. Luta huvudena mot varandra och känna den där obeskrivligt trygga känslan. Det kändes som att Bali var vårt paradis. Jag älskade när vi skulle surfa och jag paddlade ut en lång bit, la mig på brädan och lät solens strålar värma min kropp. Jag älskade när vi gick ner på gatan och tog en timmas massage. Jag älskade när vi satt där på terassen under taket i Ubud, regnet öste ner utanför, vi hade skrattanfall och njöt av att det var 25 grader. Jag är ju sån, vissa stunder bara fastnar hos mig. De behöver inte vara speciella på något vis utan jag minns stunderna där jag kände mycket. När jag reser känner jag allting så mycket starkare och det viktigaste av allt, ångesten finns inte där. Jag kan njuta av så mycket fler stunder utan det där trycket över bröstet. Jag lever för dom stunderna. Och att jag den 14:e april tar flyget dit igen gör mig verkligen lycklig. Jag längtar så otroligt mycket <3
