Ni som hängt med här ett tag vet ju att jag är en person med otroligt mycket känslor. Jag har varit så uppe i renoveringen den senaste tiden att jag inte ens reflekterat över mig själv, mitt förhållande eller mitt liv. Det känns som att allt har varit på paus och det enda fokuset har lagt på är att få ett perfekt hem. Jag är en person som behöver extremt mycket tid till mig själv, för att fungera. För att inte tappa bort mig själv, som jag tidigare har gjort. Jag har bara haft en väldigt ångestladdad vecka. Sovit dåligt och saknat min familj i Göteborg så otroligt mycket. Jag har inte träffat dem sedan i julas. Jag som annars brukar träffa dem varje/varannan månad. Det är på grund av Corona jag inte åker till Göteborg. Trots att många struntar i restriktionerna så vågar jag inte åka dit. Min mardröm hade varit att dra med sig något ovetandes till mina föräldrar. Jag har bara känt mig ensam. Kan ni också känna så? Trots att man har personer runt sig, så känns det ändå som att ingen ser en. Det är en hemsk känsla. Jag blir så besatt av olika projekt, denna gång blev det renoveringen. Men nu när det är över, känner jag mig lite tom. När jag mått dåligt senaste tiden har jag bara kunnat börja greja med något, som fått mig att tänka på annat. Är hemma ensam ikväll. Jag är bara på ett sådant humör där jag varken kan eller vill vara social. Jag vill typ gråta i kudden och vakna upp till en bättre dag imorgon. Det är inte så dramatiskt som det låter, men jag har så mycket känslor i min kropp just nu att jag typ vill skrika. Så vet ni, livet är inte alltid på topp. Jag har kvällar där allt suger och jag är fett ledsen över egentligen ingenting. Och det är okej det med.
