Jag tror att många som läser detta även följer mig på Instagram, så jag vill skriva det även här. Att det inte längre är vi. Vårt barn var 10 veckor gammalt när han lämnade. En chock jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. Helst av allt har jag bara velat skrika rakt ut. Skrika ut min smärta. Skrika ut hur förjävlahelvetes ont det gör. Att ångesten äter upp mig emellanåt. Att jag är så trött. Att jag är så sviken. Att min första tid som mamma har präglats av en enorm mängd tårar och en känsla av att jag bara faller. Att jag inte signade upp för att göra detta ensam. Att kolikskriken tar sönder mig. Att den jag trodde var min livskärlek, svek mig när jag behövde honom som mest.Men jag har varken skrikit, vrålat eller kastat hans saker, som man kanske ser på film. Jag har vaknat på morgonen, ammat mitt barn, tagit mig upp och börjat dagen. Precis som alla andra dagar. För det är det man gör som mamma - man använder den där urkraften man har i sig. För det finns ingen annan väg än framåt, hela tiden. Men ensam är inte starkast. Jag ju haft dom. Dom som funnits där för mig och med mig, varje dag sedan detta hände. Min familj och mina närmsta vänner. Dom har väglett mig när dimman varit för tät, hjälpt mig att navigera i smärtan och gett mig avlastning när jag behövt en timme för mig själv. Dom har fått mig att skratta när jag inte trodde att det längre gick. Tittat på mig och sagt att det är okej, det är okej att gråta. Jag har tillåtits att falla isär, för dom har ju varit där och plockat upp bitarna igen. Jag vet faktiskt inte hur jag hade klarat detta utan dom. Jag vill med detta även passa på att tacka för det enorma stöd jag fått av er på mitt senaste instagraminlägg. Det trodde jag aldrig. Alla hundratals privata meddelanden. Kvinnor som stöttar kvinnor, må vara det finaste som finns. Jag känner mig omfamnad. Tack. Vi hörs snart igen. Kram
