Hjärtan. Det blåser så mycket utanför mitt fönster. Ligger nergrävd i min säng, bland filtar, kuddar och varma plädar. Fryser lite skönt. Uppskattar att jag har ett hem att sova i. När vi åkte i götatunneln idag såg vi över 50 uteliggare där. Som sov. Som levde där. Som hade det som sitt hem. Helt sjukt, som att vi lever i två olika världar. Några kilometer ifrån varandra. Här är jag, i mitt varma hem. Som luktar pepparkakor. Och där är de, andas avgaser och sover på kartonger. Fruktansvärt. Å inte är det mycket jag kan göra åt saken, känns det som. För pengar skänks och kläder skänks. Men segregationen ökar. Visst, det finns alltid något mer att göra. Men tiggeriet har ökat så sjukt mycket på bara de senaste året, vad är det som händer i Sverige egentligen? Varför ökar hemlösheten, känns det som? Jag hade velat gå dit. Ge dessa människor säckar med kläder som jag har. Jag vill göra något. Göra något litet, som kanske ändå gör lite skillnad. Livets kontraster helt klart. Dagen har runnit mot sitt slut. Killen är snart här och ska njuta av det. Varje sekund vi är med varandra känns värdefull. Det är fint det där. Att distansen får en att uppskatta varandra något extremt. Godnatt och sovgott. Var tacksam över att du har ett hem att vara i. Denna kalla, blåsiga och ruggia söndagskväll. De finns de som har de värre än dig.
