Sätt på denna låt och läs om året där jag fann min lycka, min stora kärlek här på jorden. Han blev mitt 2019. ”Det bästa med som hänt detta år är att vi kan se dina ögon glittra igen.” Jag och mina föräldrar firade in det nya året hemma i Göteborg med ett glas champagne. Selma satt i mitt knä och jag var berörd utav mina föräldrars ord. De hade precis berättat att min hälsas framsteg, var det bästa som hänt dem 2018. Att jag mådde bättre. Jag var fortfarande inte frisk ifrån min utmattningsdepression men äntligen så kunde vissa dagar kännas ljusare igen. När raketerna slog mot himmelen så kramade jag om Selma för att skydda henne ifrån ljuden, som susade utanför våra fönster. Jag minns att jag tänkte, att jag inte ville vara någon annanstans. Än med henne i min famn. Jag var hennes trygghet på jorden. När jag vaknade upp dagen efter nyårsafton så ringde min telefon, det var han som ringde. Ifrån andra sidan atlanten. Jag visste inte vart vi två var påväg men det jag visste var att hans röst gjorde mig glad. Det räckte. Jag sa att jag saknade honom, mycket. Jag menade det verkligen och trots att vi var tusen mil ifrån varandra, så kunde jag höra hans leende genom telefonen. Han sa att han skulle göra en sak och att han snart ringer tillbaks. När han ringde tillbaks så berättade han att han bokat en biljett hem, som går om tre timmar. Jag tyckte han var galen. På ett fint vis. För enligt honom, varför skulle han stanna där, när han hellre vill vara med mig. Januari var kanske den mörkaste månaden på året men jag minns den som en saga. Vi umgicks dygnet runt och på lördagarna så låg vi bara i hans säng och kramades. Minns hur jag brukade studera hur söta hans läppar var, när han sov. Den 25:e januari så flög jag och Malin, min äldsta barndomsvän, till Cervinia för att åka skidor i en vecka. Jag minns hur jag rädd jag var över att få en panikångestattack på det planet men jag klarade det. Vi gjorde en high five efter flygresan och jag kunde andas ut igen. Vi hade checkat in på ett hotell som låg mitt i backen, för att få vara först ut varje morgon. I 7 dagar åkte vi ned för milslånga manchester backar i strålande sol. Till lunch åt vi pasta och ibland med ett glas vin. På kvällarna så badade vi i hotellet jacuzzi och somnade innan klockan 22 i våra stenhårda sängar. Men vem brydde sig egentligen. Vi var ju där för att åka skidor. Det finns bara en Malin i mitt liv. Vi har varit bästa vänner sedan vi var 5 år gamla och sådana vänskaper, kommer aldrig kunna gå att ersätta. När jag kom till Arlanda mötte han mig med en bukett rosor. 24 stycken, lika många som år jag fyllde. På kvällen firade vi min födelsedag i efterskott och åt middag på en restaurang i Stockholm. När han skrev på pappersduken på restaurangen och frågade om vi kunde bli tillsammans. Kändes det i hela min kropp. Att ja ja ja. Jag vill vara hans och ingen annans. För jag visste så tydligt, att han var exakt den jag sökt i alla dessa år. När ledigheten var över så var det dags att återvända till mitt jobb. Jag hade en klump i magen då ingenting längre var sig likt. Det hade det inte varit det sedan jag kom tillbaks efter min sjukskrivning. Det är svårt att beskriva känslan av att inte känna sig välkommen på ett jobb som man tidigare varit nyckelspelare i. Jag hade varit med och byggt upp bolaget under 6 års tid. Det bolaget kändes många gånger som mitt allt. Nu i efterhand vet jag att jag la för mycket av mig själv i företaget, så mycket att jag många gånger hade svårt att se mig själv utan det. Jag hade satt mitt jobb före min hälsa under alldeles för många år. Det visade sig att företaget jag kom tillbaks till, inte längre var en del av mig. Gnistan, framtidshoppet och glädjen av vilja komma in på kontoret fanns inte längre kvar. Den 2:e april slutade jag och trots att det var ett stort beslut att lämna den enda platsen där jag verkligen kände mig trygg - så hade jag aldrig tidigare känt mig så lätt som när jag gick därifrån. Jag och Max åkte till Maldiverna. Vi fick uppleva paradiset på jorden tillsammans och varje dag så inspirerade han mig, till hur mycket han tror på mig. Max såg mig när jag mådde som sämst och hans sätt att se på mig, har gjort mig starkare än någonsin. På dagarna snorklade vi i det kristallblå havet och när solen gick ner gick vi hand i hand längst strandkanten. Jag hade träffat min soulmate och jag tänkte att det enda som spelar någon roll är att han och jag får vara kära. Att vi älskar varandra. När jag kom hem så minns att jag alla som såg mig, sa att det lyser om mig. Det är så vackert att höra det. När man året tidigare mått så fruktansvärt dåligt. Jag definierade mig inte längre som utmattad eller deprimerad. Jag var solkysst, kär och stark. Jag startade mitt egna aktiebolag och köpte en ny dator. Jag fick in affärer och kände att, detta kommer gå bra. Riktigt bra. När sommaren kom så tog min syster studenten. Vi pyntade hela trädgården med dekorationer och jag tog bilder på alla gäster med min polaroidkamera. Jag skrev i hennes bok att hon är min bästa vän och att jag är så glad över att just hon är min syster. De närmsta var samlade och vi drack vin tills solen gick ner. Vi flög till Mykonos med nära vänner och spenderade 5 dagar i ett hus tillsammans. Såg solnedgångar på Scorpios, åt middagar på Alemagou och på nätterna dansade vi runt poolen i vår villa. När de andra flög hem åkte jag och Max till ön bredvid, Paros. I 4 dagar hyrde vi en fyrhjuling som vi åkte runt med längst hela ön. Hittade smultronställen där vi badade och min rygg blev solbränd när vi susade runt på vägarna. När resan var slut åkte jag till landet med en mage som pirrade. När dörren öppnades till vårt hus så sprang Selma mot mig och hon släppte inte min famn på flera dagar. Jag åt skaldjur och drack iskallt vitt vin med mina föräldrar, badade varje dag och sög in sommarens sista strålar. I augusti signade jag papper och blev delägare i Poppy Posters. Jag levde min dröm. Jag var kär, drev mitt egna företag och fick nu också bli delägare i ett företag jag verkligen trodde på. Hösten innebar mycket jobb men jag kände aldrig symptom på att bli utbränd igen. För jag kände mig själv så väl. Jag visste hur mycket jag kunde pressa mig själv och ingenting var sig likt, för nu kämpade jag för mig själv. Jag kämpade för saker jag verkligen trodde på. Tack pappa för all hjälp detta år med mitt bolag, ditt stöd & kärlek har fått mig att alltid tro på mig själv. I oktober hade jag återträff hos min läkare, som ett år tidigare hade skrivit i mina papper att han hade träffat en mager, blek och djupt deprimerad kvinna. Första gångerna jag var där sneglade jag alltid mot papperskorgen, om jag skulle behöva spy, av en panikångestattack. Jag var ständigt rädd och svag. Vi sågs den där torsdagen i oktober detta år jag fick fylla i papper om min dagsform. När han såg resultaten så log han stort och sa att ”Elin du är frisk”. Jag led inte längre av en depression och det visste jag ju. Jag visste att jag inte länge var deprimerad men att få det bekräftat utav honom, gav mig styrka. Trots att jag var frisk så slog det mig att ingenting kommer någonsin att bli som det en gång varit. Men det livet kanske aldrig var något för mig. När helgerna bjudit på regn & rusk så har vår lägenhet lyst av värme. Runt matbordet har det varit livliga skrattfester omringat av personer som står oss närmst. Jag har under flera års tid haft svårt för att släppa in nya vänskaper i mitt liv, men med dessa personer, föll det sig så naturligt. Vi har blivit som en familj. Vi bokar resor ihop, planerar högtider och saknar varandra när vi är ifrån varandra. Tack livet för att han och mina vänner, är den perfekta matchen. Tack för alla minnen vi skapat detta år och kommer göra alla år vi har framför oss. Den 4:e december köpte han och jag vår första lägenheten ihop. Många tyckte nog att vi gick för snabbt fram men jag höll inte med. Jag kände snarare att vi hade bråttom, för vi hade levt alldeles för många år utan varandra. Det har ibland känts som att livet är för kort, för att vi ska hinna med allt vi vill göra tillsammans. Jag har tidigare lyssnat för mycket på vad andra har att säga, att jag knappt vetat vad jag själv har velat. Men 2019 blev året, då jag började följa mitt egna hjärta. Kanske är det därför, jag inte ångrat något detta år. 2019. Det må ha funnits dagar då jag inte orkat ta mig ur sängen, men då har han väckt mig med pussar och kaffe. Det må ha funnits dagar jag inte orkat åka hem till vänner, men då har de kommit hem till mig istället. Det må ha funnits ledsamhet, men jag har vetat att jag nu klarar av allt. Jag har aldrig tänkt tanken att jag inte är värd detta liv. Jag är värd allt som händer mig. Jag är värd all lycka, kärlek och framgång. För jag har tagit mig hit. Jag har gått igenom tillräckligt med skit, för att få känna mig såhär tillfreds med mitt liv. Lova du, att tänka likadant när lyckan når dig. Tack för att du har läst min årskrönika. För att läsa det jag skrev tidigare år se nedan: Årskrönika 2018
