Jag minns att jag fick körtelfeber när jag var 15 år och var sjuk i över två månader. Jag rasade i vikt pga att jag var så sjuk och blev smal som en sticka. Från att aldrig tidigare haft en tanke på mat så triggade den händelsen igång något i mig. Jag fick inte längre träna fotboll, som då var mitt liv. Min läkare ordinerade mig till att inte träna på 6 månader för min mjälte var svullen och vid ett slag kan den spricka och då kan man dö. Jag hade nog inte speciellt mycket att göra under den tiden och uppmärksamheten som min viktminskning drog till sig triggade igång något hos mig. Jag slutade äta och mina klasskompisar blev undrande över att jag inte åt något på lunchrasten. När mina föräldrar sa att det var dags för middag så sa jag att jag ätit hos en kompis. Att vara hungrig gav mig endorfiner. Att svälta gav mig fjärilar i magen. Det var en belöning att vara hungrig, för då hade jag lyckats gå en hel dag utan att äta något. Ja, vissa dagar åt jag ingenting. Vissa dagar åt jag bara ett äpple. Men att svälta sig höll inte speciellt länge för mina vänner var på mig som hökar. Och när jag började spela fotboll igen var jag lätt som en fjäder. Jag hade ingen ork kvar i min kropp. Så jag började sakta men säkert börja äta igen för att bli stark och ignorerade mina tankar. Från det året så har jag aldrig lyckats bli av med min ätstörning helt. Kan man någonsin bli det, om man aldrig varit sjuk på "riktigt"? För att vara sjuk på riktigt i en ätstörning så måste man bli såpass undernärd att man blir inlagd? Jag kände mig aldrig sjuk för jag lyckades ta mig ur mitt undernärda tillstånd. Nu i efterhand vet jag att man kan vara sjuk i en ätstörning, trots att man inte är underviktig. Allt sitter i huvudet. Mitt sätt att komma ur det blev att äta väldigt snabbt. För om man äter snabbt, hinner man inte tänka. Många reagerade då istället på varför jag åt så snabbt. Ja. Det var under en lång tid jag inte kunde svara på den frågan. Men nu vet jag. Just pågrund av att jag inte vill hinna tänka. Sedan jag var 15 år har jag aldrig riktigt njutit av mat. Mat har jag ätit för att jag måste. Detta låter kanske överdrivet men jag är så van vid det, att jag knappt reagerar på det längre. Jag tränar dock på detta hela tiden - att äta långsammare. Det har blivit mycket bättre men det är en process. När jag mått dåligt i perioder har jag tillåtit mig till att svälta mig själv. Jag brukar säga att när jag väger som minst, då är jag som olyckligast i mig själv. Men det var en period i mitt liv som förändrade allt. När jag hamnade i min utmattningsdepression 2018 så började allt med ett molande illamående. Jag mådde illa konstant och kunde inte äta. Jag rasade i vikt och jag mådde fruktansvärt dåligt. Min ångest åt upp mig. Jag blev sjukskriven och varje dag blev en kamp. Jag sov mig igenom dagarna och hade panikångest näst intill varje dag. Jag kunde knappt dricka vatten för det kändes som att jag hade ett stopp i min hals. När jag började gå hos en psykolog så berättade jag om min problematik med maten. Att det enda jag vill är att kunna äta igen - men det går inte. Det kunde ta mig två timmar att få ner en liten lunch. Varje tugga svällde i min mun. Istället för att hjälpa mig med min djupa ångest så sa hon "om inte du börjar äta nu så kommer jag att behandla dig för anorexia". Jag fick panik. Hon gav mig ett matschema på 6 måltider om dagen och på vägen därifrån fick jag en panikångestattack. Hur ska jag klara av att äta 6 måltider på en dag när jag knappt kan dricka en smoothie. Jag slutade hos henne och började gå hos en psykiatriker istället. I min journal från vårt första möte skrev han; "Mager, blek och mycket deprimerad kvinna". Det fanns inget liv i mig då. Han gav mig medicin för min ångest som jag tidigare hade vägrat att ta. Men nu insåg jag att det var det enda sättet för mig att komma tillbaks. Efter några månader började jag sakta men säkert må bättre. Jag började få tillbaks min hunger. När jag kom ur min utmattningsdepression så var jag så extremt tacksam över min kropp, att den orkat ta mig igenom den fruktansvärda tiden i mitt liv. Att vara hungrig, var helt plötsligt en fantastisk känsla. För med hungern kom också lyckan i min kropp tillbaks. Idag är det 4 år sedan jag gick in i min utmattningsdepression. Jag har i perioder varit ledsen över att jag gått upp i vikt. Jag tittar tillbaks på gamla bilder och tänker "åh herregud vad smal jag var då", "varför kan jag inte se ut sådär nu?". Men sedan minns jag orden jag hade i huvudet vid den tiden. Att jag bad till gud om att få tillbaks min hunger och att få leva utan ångest. Idag lever jag ett underbart liv. Jag har inte ångest längre. Jag lever i en lycklig relation. Har en sund relation till mat och träning. Min karriär går framåt och jag har fantastiska vänner i min närhet. Jag väger mig aldrig. Aldrig. Det är en skräck i mig och jag vet inte om jag någonsin kommer våga göra det. För rädd att det ska trigga något i mig. När jag vill svälta låter jag mig inte göra det. Skulle aldrig tillåta mig själv att göra det. Jag vet för mycket om den andra sidan nu. Idag har jag hittat en livsstil som håller mig ifrån mina onda tankar. Jag tränar på en plats som tar bort all fokus på resultatet. När jag går dit är rummet fyllt av alla olika slags människor. Det är pepp, hög musik och endorfin-rus när passet är slut. Jag tillåter mig inte att träna mer än ett visst antal gånger per vecka (för jag vill undvika jojo-träning som tidigare varit mitt mellannamn = destruktivt). Idag tränar jag för att må bra inombords och det är inte bara något jag säger. När jag inte tränar så mår jag inte bra. Men jag låter aldrig träningen bli destruktiv. Och dieter, det går jag inte på längre. Jag har lärt mig att "lagom är bäst". I allt. Min läkare sa alltid till mig. "Elin glöm inte. Vi bor i Sverige. Här är det lagom som är bäst. Ha alltid det med dig". Och han har så rätt. Men oavsett så har jag fått stålsätta mig själv till att aldrig lyssna på de onda tankarna som susar i mitt huvud. Varje dag väljer jag vem jag vill vara. Och det är Elin. Elin som mår bra. Elin som väljer att fokusera på viktigare saker än hur hon ser ut. Något jag vill framföra är att man ska tänka på hur man kommenterar någons viktnedgång. När jag fått kommentarer som "oj vad smal du är!" eller "Åh, lilla du, du är så himla smal nu du måste äta", så har det triggat mig. Tänk över innan du säger det och HUR du säger det. Säg inte ens något om vikten om du inte måste. Fråga istället hur personen mår. Och ta det därifrån. Jag har bett alla i min närhet att sluta kommentera min kropp. Ibland känns det som att jag går på en skör tråd och att den när som helst kan brista. Och jag tror tyvärr inte att jag är ensam om det. Jag vet hur enkelt det är för mig att sluta äta, att rasa i vikt. Jag vet hur enkelt det är att få mitt liv att rasa samman. För när ätstörningarna tar över mitt huvud så är det de enda som kretsar där. Det enda jag kan fokusera på. Men det är aldrig värt det. Aldrig. För jag har svart på vitt hur mitt liv ser ut när jag lyssnar på de där tankarna. Mitt liv blir mörkt och otroligt begränsande. Mitt bästa tips till dig som lider av dessa tankar är att få perspektiv på ditt liv. Inse hur bra du har det. Volontärarbeta, hjälp personer som mår dåligt, som lever i krig, inte har pengar, svälter... Skänk pengar till hemlösa hundar <3 Få bort fokus från dig själv. Prata med dina vänner, din familj, din partner. Låt dig själv må bra. Ta hjälp om du behöver det. Öppna upp dig om det på sociala medier. Prata, som är en otroligt viktigt del för att bli kvitt med sin ångest. Stäng inte allt inom dig. Få stöd från din närhet, när du känner att du behöver den. När jag får ätstörningstankar öppnar jag upp mig direkt för min partner om det. För att stänga inne det förstorar det också. Låt någon ha koll på dig. Jag fick frågan på Instagram om jag inte kunde prata mer om ätstörningar och jag kände att jag ville dela med mig av min historia. För många av er vet inte om detta om mig. Jag låter inte detta vara en del av mig. Men om min text kan hjälpa någon av er så tycker jag att det är värt det. Att öppna upp mig om något av det sårbaraste i mig. Och en sak till. När du känner att du inte längre kan ta hand om dig själv. När dina tankar blir för stora för dig att hantera. Ta hjälp. Lova mig det!
