Allt började måndagen den 25:e november då jag hade ett rutinbesök hos min barnmorska, vecka 36+0. Hon tog mitt blodtryck, som alltid, och såg besvärad ut. Denna gång visade det högre än vanligt. Hon fick ta om blodtrycket 4 gånger. Tillslut sa hon att jag får gå och ta provet regelbundet på apoteket och så ses vi på onsdag igen för en till kontroll. Jag hade under helgen känt mig lite låg och extra trött. Men jag var ju höggravid, så det var väl normalt? Jag tog om blodtrycket senare på kvällen och det hade stigit ytterligare. Det är svårt att förklara hur jag mådde men jag började känna mig lite konstig. Som att mitt huvud kändes svullet, det kändes tungt att andas och sedan började den tryckande huvudvärken. Men jag kände mig inte så orolig ännu utan tänkte att jag bara skulle vila lite, så blir det nog bättre. För herregud så trött jag var. Jag sov dåligt den natten.Och bättre blev det inte... På akuten på tisdagen.Det blev tisdagen den 26:e november och jag tog blodtrycket på apoteket på morgonen igen. Nu var det ännu högre. Och jag kände att något är fel. Jag blev orolig. Mina fötter, ben & händer hade börjat svullna upp väldigt mycket och vi bestämde oss för att åka in till akuten. Väl på plats såg de att blodtrycket var ännu högre och jag fick ta urinprov, som visade protein i urinet. Jag fick medicin som tog ner blodtrycket och blev hemskickad, då jag hade en tid hos min barnmorska dagen därpå. På mina papper stod det att de misstänker havandeskapsförgiftning. Jag visste knappt vad det var vid det laget men jag började läsa på och förstod att det inte var bra. Jag och Max åkte och tog ett dopp i havet när vi blev hemskickade från akuten. Det var strålande sol och vi båda fylldes med positiv energi. Sedan låg jag i soffan resten av dagen. Tänk om jag här hade vetat att detta kommer att bli det sista badet jag tar på fler veckor...Jag sov knappt natten mellan tisdagen till onsdagen. Min oro var hög och jag var rädd över att inte bli tagen på allvar hos min läkare när jag skulle dit morgonen därpå. Jag hade ju haft flera "problem" under graviditeten och min läkare har hela tiden sagt att "det är normalt". Tänk om dom inte upptäcker att jag är sjuk, och barnet kommer till skada? Jag kände att något var fel. Magkänslan sa det så starkt. Vid 5 någonting på morgonen så gav jag upp och gick upp. Huvudet snurrade för mycket. Jag fick ett ryck och började koka nappar och tvätta barnkläder. Kanske att något underliggande i mig kände att det var dags... Nappar kokades och barnkläder tvättades.När jag kom till min läkare vid 10 så lämnade jag först ett urinprov och satt sedan i väntrummet i nästan en timme innan det blev min tur. På bara den timmen kändes det som att jag blev hundra gånger sämre. Jag prickade i alla symtom för havandeskapsförgiftning. Illamående, huvudvärk, fötter, ben & händer var extremt svullna (kunde inte ens ha mina fötter i mina birkenstock & jag hade ingen känsel i mina fingrar), smärta på höger sida av magen vid revbenet och min oro blev bara allt värre. Tänk om dom skickar hem mig nu? Jag var rädd över barnet i magen. Jag minns att jag var så trött att mina ögon stängdes hela tiden. I väntrummet. Tillslut ropade de upp mitt namn. Allt snurrade. Hjärtat slog snabbt. I rummet satt min läkare Magdalena, som jag haft genom hela graviditeten, och en sjuksköterska. Sedan kom en svensk tolk in i rummet som jobbar på sjukhuset. Det var som att dom visste innan jag ens börjat prata. De frågade hur jag mådde och jag bröt ihop. De tog mitt blodprov och det var 175/120. Nu var det högre än någonsin. Bara så att ni får perspektiv så är det farligt om det är över 140/90 som gravid. Mitt urinprov kom tillbaks och det blev bekräftat igen att jag hade höga halter av protein i urinet. Nu blev det fastställt. Jag hade havandeskapsförgiftning. Blodtrycket, proteinet samt mina andra sytom bekräftade det. Och nu gick det snabbt. Det ringdes många samtal i rummet, jag fick skriva under papper... Nu hände det grejer. Det läskiga med havandeskapsförgiftning är att man snabbt blir sämre. Något jag märkte väldigt tydligt. Det enda sättet att bli frisk och undvika att något hemskt händer, är genom att få ut barnet och moderkakan. Då jag var så långt gången i graviditeten bestämde dom sig för att sätta igång mig dagen därpå. Men jag var tvungen att läggas in direkt för övervakning. Jag fick inte ens åka hem emellan och packa min väska. Jag fick komma till ett förlossningsrum direkt där de kopplade upp CTG på magen för att hålla koll på bebisen. Vi körde till sjukhuset där jag skulle läggas in och även om det var chockartat, så kunde jag äntligen andas ut. Jag hade varit så orolig och nu visste jag att jag var i trygga händer på sjukhuset med kunnig personal. CTG såg bra ut. Bebisen mådde bra. Mitt blodtryck sjönk då jag hade fått medicin och jag fick även dropp. Jag låg i förlossningsrummet i några timmar innan vi fick checka in på vårt rum på sjukhuset. Vårt rum på sjukhuset. Game plan på onsdagen var att försöka mjuka upp min livmordertapp inför torsdagen, då barnet senast fick komma ut enligt deras beräkningar. Målet var ju trots allt att jag skulle föda vaginalt så det fanns ingen tid att spilla. Ni som följt mig vet att jag sett fram emot förlossningen otroligt mycket. Så att det skulle tas ifrån mig var absolut en underliggande stress. Jag fick prostaglandin när jag lades in, ett läkemedel som mjukar upp tappen. Det är som en tampong som förs in. Max åkte hem och packade ihop en väska till mig. Jag är glad över att vi tog med polaroidkameran, för vi tog så mycket bilder med den. Timmarna gick men jag kände inte direkt någon skillnad. Kanske lite mensvärk? Men knappt märkbart. Max åkte till svenskbutiken och köpte massa godis & snacks. Sedan kollade vi film i vårt rum och bara tog det lugnt. Drömmen när Max kom med allt detta snacks!Runt midnatt tog de ut "tampongen" som skulle mjuka upp tappen. Den undersökningen de gjorde var inte skön om man säger så. Och det berodde på att min livmordertapp fortfarande var långt bak och jag hade inte öppnat mig något. Barnmorskorna sa att vi pausar här så att jag får sova under natten, då morgondagen kommer att bli lång. Att jag ens lyckades sova något den natten var ett under. De var inne i rummet varannan timme och tog blodtrycket på mig. Som tur var höll medicinen blodtrycket på en rimligare nivå men jag mådde fortfarande inte speciellt bra. Vi väcktes av den vackraste soluppgången morgonen den 28:e november. Vid 07:30 skulle vi befinna oss i vårt förlossningrum för att starta igång allt med värkstimulerande dropp. Från den stunden hade vi ca 10h på oss att få igång förlossningen. Annars skulle det blir ett akut snitt... Del två kommer imorgon.
