Vi vaknade upp den 28:e november på sjukhuset till en vacker solnedgång. Vi hörde barnskrik i rummen bredvid oss och det kändes overkligt att imorgon när vi vaknar upp, kommer vi också ha en liten bebis hos oss. Vid 07:30 skulle vi gå in till vårt förlossningsrum för att jag skulle få värkstimulerande dropp. Vi var nervösa, pirriga och visste inte riktigt vad vi väntade oss. Skulle jag föda vaginalt eller via kejsarsnitt? I Spanien var jag beräknad 22:e december men enligt svenska vården 26:e december. Så jag var i antingen vecka 36+3 eller 36+0 denna dag. Oavsett så var detta ungefär 4 veckor innan beräknad födsel. Min kropp var inte redo för att föda barn men pågrund av min havandeskapsförgiftning behövde barnet komma ut så snabbt som möjligt. Målet var att få igång förlossningen med igångsättning - annars skulle jag få genomgå ett akut kejsarsnitt. Droppet kopplades in runt 7:30 på morgonen och mängden ökades var 20:e minut, för att inte chocka kroppen allt för mycket. Det gjordes regelbundna kontroller på mig under förmiddagen för att se om jag öppnat mig, men tyvärr så hände ingenting i princip. Runt 14-tiden gjordes en till kontroll och då hade jag öppnat mig 1 cm och tappen hade mjuknat något. Men det gick fortfarande inte att ta hål på hinnorna. Jag kände dock ett enormt hopp om att "yes, det händer iaf något!". Efter den kontrollen började jag få milda värkar. Vi tände stjärnhimmelen i rummet, jag gungade på en boll och försökte verkligen andas & behålla ett lugn. Min läkare sa att hon kommer tillbaks om ca 2-3h igen. Om jag inte var mer öppen då så var det inte så bra... Jag minns att jag stod upp i 2h och gungade. Jag kom verkligen in i ett lugn och jag njöt typ av varje värk som kom. Min barnmorska kom in emellanåt och sa att hon såg att jag börjat få värkar, hoppet blev ännu större. Hon frågade om jag ville ha något mot smärtan men det ville jag inte. När klockan slog 16:00 kom min läkare in och det var dags för en kontroll. Nu var det dags att se om alla dessa timmars arbete hade gett något. Men hon konstaterade snabbt att ingenting hade hänt. Jag har inte öppnat mig något och samtidigt hade jag fått väldigt mycket värkstimulerande dropp. Mina 10h hade snart passerat och jag bad om att "snälla kan jag få lite mer tid". Efter att de överlagt så kom min läkare Magdalena in och tog min hand. Hon förklarade att barnet måste komma ut och tyvärr är inte min kropp redo för att föda vaginalt ännu. Hon var så ledsen för min skull då hon vet hur mycket jag sett framemot att föda vaginalt. Men även om det var en enorm besvikelse så kände jag också att detta var det bästa beslutet för barnet och mig. Med tanke på hur mycket dropp jag fått i mig - utan något som helst resultat - så kändes det lite lönlöst att fortsätta. Jag kände mig väldigt trygg i deras beslut och fann mig i att nu blir det såhär. Och det kommer bli grymt ändå. Jag har spelat in lite videos från dagen och jag citerar mig själv "Nu har det beslutats att jag ska få kejsarsnitt och det känns faktiskt bra. Jag är glad och pirrig". Från att beslutet togs, så tog det inte lång tid innan det var i rullning. Läkare började komma in och sedan fick vi information om att jag kommer att rullas iväg själv till operationssalen. Max skulle inte få följa med då det var ett akut snitt. Det var nog det jobbigaste under hela denna dag. Att han inte skulle få dela den stunden med mig. Att vi inte skulle få se vårt barn ihop för första gången. Men jag stålsatte mig bara och kände att nu är det såhär och jag kan inte påverka det. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Vid 16:45 rullades jag iväg till operationssalen. Det hade kunnat vara extremt läskigt men jag lät mig inte ens tänka så långt. Jag använde mina andningsövningar som jag övat på hela graviditeten och de hjälpte mig något enormt. Väl i operationsrummet fanns det säkert 10-15 st läkare på plats som bara pratade spanska. Ingen kunde direkt kommunicera med mig och jag kände rätt tydligt att jag var sekundär i rummet. Men när min läkare Magdalena kom in i rummet så kände jag en trygghet igen. I Spanien har man en läkare genom hela graviditeten och den personen var Magdalena för mig. Väldigt värdefullt. Men oavsett om jag kände mig sekundär så kände jag mig trygg bland dessa läkare - man märkte snabbt att dom var väldigt duktiga och erfarna. Dom var inte alls nervösa och att rummet var fullt med människor, kändes väldigt bra för min del. Jag fick bedövning och ett skynke sattes upp framför mitt ansikte så jag inte skulle se operationen. Dom sa att jag kommer inte ha ont under operationen men jag kommer att känna ett tryck. Jag minns att jag fick ett enormt illamående och började kallsvettas. Men jag fick snabbt medicin mot det, antar att det var någon slags reaktion på bedövningen. När mitt illamående försvann så började dom och jag låg mest och blundade. Och andades djupt. Det tog sin lilla tid och i efterhand fick jag veta att Charlie satt fast lite knepigt i magen. Han var ju inte fixerad ännu. Men tillslut hörde man det lilla skriket. Klockan 17:23 den 28:e november så föddes min son. Han var insvept i en handduk när jag fick se honom första gången och jag frågade "Is it a boy" och hon sa ja. Så självklart att det var lilla Charlie där inne hela tiden. Hon sa att hon behövde ta upp honom till förlossningen för att dom behövde jobba lite på hans andning. Jag kände mig inte orolig men jag visste ju också att Max var där och skulle vara med honom. Jag har inte riktigt koll på tider här men dom sydde ihop mig och sedan fick jag ligga på uppvaket ett litet tag. När jag väl fick komma upp till Max igen så kändes det så himla bra. Charlie låg i en kuvös i rummet bredvid och jag fick inte se honom på någon timme eller två. Men när dom kom in och la honom på mitt bröst så kunde jag äntligen andas ut. Nu var han här på riktigt och mådde bra <3 Jag är ett bevis på att det inte går att planera hur en förlossning ska gå till. Jag hade mått bra hela graviditeten och drabbas från ingenstans av havandeskapsförgiftning. Vilket ledde till detta akuta snitt i vecka 36. Min dröm om en naturlig vaginal förlossning blev inte sann och det i sig är något jag är ledsen över. Jag förstår när många säger "det viktigaste är att han är här och att allt gått bra", och det ÄR det. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite ledsen över hur det blev. Men att drabbas av havandeskapsförgiftning är väldigt läskigt och jag är tacksam över att det togs på allvar & att han plockades ut. Detta hade inte kunnat ske på något annat sätt och det vet jag. Jag får helt enkelt hoppas på att jag får genomgå en vaginal förlossning i framtiden, trots att jag gjort ett kejsarsnitt nu. Återhämtningen efter snittet har gått väldigt bra och redan efter någon dag kunde jag vara uppe & gå. Det är första 3-4 dagarna som är jobbigast men sedan blir det bara lättare. Idag är Charlie 3 veckor gammal. Och på söndag var han beräknad att födas. Vår lilla kille. Den finaste jag vet. Min kärlek för honom växer för varje dag och jag kan inte sluta dofta på honom. Ni kan läsa om min förlossning del 1 här.
