Igår när tåget rullade in mot Stockholms vackra stad så kunde jag inte sluta le. Jag har börjat tröttna på mig egna stad så att få komma hit lite är jätte härligt för mig. Väl inne i tunnelbanekaoset slutade jag le, men men. Det var väntat. Tillslut kom jag till mitt efterlängtade vän och mitt hjärta började gråta av lycka. Ungefär. Så jävla underbart att få se henne igen och vi noterade direkt "Men gud, det känns som att vi träffades igår". Det är väl så det ska vara mellan vänner, tiden kan gå men när man ses är allt som vanligt igen. När vi kom hem till henne åt vi lite plock mat och njöt av ett glas vin. Vi satt ute på hennes balkong i flera timmar och jag somnade sedan med ett leende på läpparna. Nu är det torsdagsmorgon och jag startade den med en dusch och en "Italiano" som det stod på kaffetabletten jag stoppade i maskinen. Älskar dessa kaffemaskiner. Jag låter Jennifer sova... Men nu ska jag bara hitta dit jag ska. Det går nog bra. Om man hittat i New York kan man hitta i Stockholm =) Och här var lilla jag då. Fick redigera mig svartvit, kände mig en aning grå i min hudton och lite sådär ofräsch. Har överlag kommit till en period i mitt liv då jag känner mig ful hela tiden. Jag söker inte bekräftelse när jag berättar det här, utan mer: Alla hamnar i dessa perioder. Ingen är ensam. Jag kan ha provat ALLA min kläder i garderoben de senaste, men inget har passat. Att välja en outfit kan i mina ful-perioder ta timmar. Och så blir det fult i slutet ändå. Uch. Vill komma ur detta nu! Hoppas det försvinner när jag fått lite färg efter min resa. Man brukar ju känna sig fräsch då. Annars, ser verkligen framemot denna dag. Ska få träffa ett gäng Stockholmsbloggare som bloggar på Nattstad. Jag har ju hängt mycket med alla sköna i Göteborg så det ska bli kul att även få se lite ansikten ifrån denna stad. Vi höres sedan, kramar!
