En sömnlös natt, tusen tankar och en kropp fylld utav ångest. Dom nätterna går inte att glömma på en sekund. Ibland känns det som att dom fruktansvärda nätterna identifierar mig. Hur jag mår. Vem jag är. Hur svag jag är. Vaknar på morgonen av väckarklockan, grusiga ögon och en tårfylld kropp efter bara några få timmars sömn. Det enda jag vill göra då är att stänga mina ögon igen och sova bort hela dagen. Gräva ner mig i ångesten och tycka synd om mig själv. Men jag vet, jag vet innerst inne att det enda som kommer att göra att jag mår bra igen är att kliva upp. Duscha av mig, tänka positivt och avdramatisera det hela. För om några dagar kommer allt att vara som vanligt igen. Då kommer den där hjälplösa känslan av vara borta och jag kommer vara sådär stark igen. Sömnångesten ska inte få förstöra mitt liv. Jag är mer än dom där nätterna, dom där nätterna som aldrig riktigt tar slut.
