Det finns inte ord som kan beskriva hur mycket jag har saknat min Selma. Igår så tog jag tåget från Stockholm och mina föräldrar hämtade upp mig på centralen. Den timmen påväg till landet kändes som en evighet, jag var helt pirrig inför att få krama min hund igen. La ut på Insta first reaction när hon fick se mig. När jag varit borta från henne är det som att hon vill hoppa ur sitt skinn. Hon sprang alltså omkring och hoppade upp på mig i över 30 minuter. Det är en finaste känslan som finns, att man betyder världen för någon annan. Det är det jobbigaste med att ha hund, är att vara utan den. Jag tycker det är hemskt att lämna henne för det känns som att jag sviker henne, trots att jag vet att hon haft det helt underbart här hos mina föräldrar. Jag har nästan en klump i magen för att jag ska åka ifrån henne igen i september. Jag ska på ett bröllop i Palma då. Det är dock bara en helg, men ändå... Nu är vi tillsammans igen i alla fall, precis som det ska vara. Minskar denna besatthet någonsin? Hon är mitt allt här i livet <3
