Resedagbok dag 4: Vändpunkten | Elin Skoglunds blogg

Helst av allt hade jag bara velat säga att jag vaknade upp och kände mig lyckligast på jorden. På ett sätt gjorde jag det. Jag kände en enorm tacksamhet och bara av att kolla på honom, fick mig att le. Men min ångest berodde ofta inte på något, eller den var aldrig specifik, utan den var bara molande. Så just den dagen, kände jag en stor sorgsenhet, över att behöva må dåligt. Över psykisk ohälsa.

Max ville fota mig vid poolen i solnedgången, han älskade det, att fota mig. Jag älskade det också i vanliga fall. Men, just den dagen, så kunde jag inte hålla minen när jag inte längre tyckte det var kul. Så då röt jag ifrån och sprang in i huset. Jag andades ut och in, in och ut. När jag får ångest blir jag som en tickande bomb och denna gång var det han som fick krutet på sig. Jag sa förlåt och han förstod, han tog det inte personligt. Men visst kändes det orättvist att jag började gnälla mot honom när han bara var snäll och fotade mig, till mina sociala medier.

Vi gick ner till stranden och tittade solnedgången. Jag pratade ut om min ångest för nu gjorde den mig gråtfärdig. Han var världens bästa lyssnare. Ställde helt rätt frågor och från ingenstans, var det som att proppen i mig släppte. Alla mina känslor kom ut och efter det, kände jag mig fjärderlätt. Det är så fint, att jag har lärt mig det, efter alla timmar hos diverse olika psykologer - att prata ofta hjälper en otroligt mycket. Att dela med sig, sluta vara ensam. Ibland kan en sådan enkel sak (som ofta känns fruktansvärt jobbig i huvudet) hjälpa helt.

Vi satt uppe halva natten där på stranden. Personalen ville bara att vi skulle gå och lägga oss. Vi var ensamma kvar och det enda som lyste upp stranden var den enstaka glöden på brasan framför oss, som lyckats hålla sig vid liv. Vi pratade framtid, blev lite tipsy och ni vet när man inte kan sluta prata - så var det för oss den natten.

Dag 4 blev min vändpunkt. Har ni också vart med om det på semestern? När stressen släpper och lugnet intar hjärtat och själen?

Jag somnade i hans famn, till ljuder av vågorna under vår bungalow. Det kanske låter klyschigt. Men Maldiverna med honom var så. Som en saga.