De senaste 2,5 veckorna har varit otroligt turbulenta. Ni som följer mig på Instagram har också fått följa med i denna "resa"... Dagen innan jag, Max och hans familj ska åka till Maldiverna så blir Selma dålig. Vi vaknar upp på torsdagen av att Selma har bajsat och spytt ner hela lägenheten. Det som skrämde oss mest var att det vad blodfläckar lite överallt. Jag går ut med henne och det kommer blod/vatten i hennes avföring. Men hon är fortsatt pigg så jag känner mig ändå relativt lugn. Tänker att hon fått i sig något dåligt och att det är bra att det kommer ur henne. Jag går upp till lägenheten och ringer FirstVet. De kikar på hennes allmäntillstånd och de säger att hon ser ut att må bra. Men att vi givetvis ska ha uppsikt. Men därefter blir hon sämre, väldigt snabbt. Jag går ut med henne igen och nu forsar det verkligen blod ur henne. Jag börjar gråta mitt på gatan för nu känner jag i hela min kropp att detta är inte bra. Jag ringer två djursjukhus och Bagarmossen hade plats. Så Max sprang och hämtade bilen och vi körde i ilfart dit. Väl där så kom veterinärer direkt och hjälpte oss. Hon blev verkligen sämre och sämre för varje minut. I slutet kunde hon inte ens stå upp. Veterinären säger att hon är grovt uttorkad och att hon måste läggas in direkt. Så tacksam över att vi fick hjälp direkt, vi väntade inte i en enda minut. Det var också tufft såklart, för då förstod man hur illa däran hon var. Jag grät och grät, hela dagen. Kände mig så fruktansvärt förkrossad. Men på något sätt lyckades jag ta mig igenom dagen och om de inte ringde första dygnet så var det positivt, för då har hon inte blivit sämre utan bättre. På morgonen på fredagen ringer veterinären och säger att Selma mår bättre. Hon är piggare och diarrén har avtagit något. Jag gör upp en plan med min mamma och syster som skulle ta Selma när hon blev utskriven. Jag kände mig trygg med det beslutet då de känner Selma lika väl som mig typ. Sedan åker jag till Maldiverna. Och tro mig, det var inte ett enkelt val. Jag har sådan grov ångest på det planet att jag typ inte visste vart jag skulle ta vägen. Och det värsta tänkbara händer när vi landar på Maldiverna. Jag ser att jag har ett missat samtal från sjukhuset. Då var det mitt i natten i Sverige. Jag förstod att något är riktigt dåligt nu. Min värsta mardröm att detta skulle ske. Min syster har skrivit två sms att Selma blivit sämre och fått åka in på intensiven. Det första dygnet var fruktansvärd på resan. Jag rörde mig inte från sängen och jag grät så mycket att jag fick påminna mig om hur jag skulle andas för att inte kvävas. Jag bad till gud att Selma skulle överleva. Men läkarna sa konstant att de var "väldigt oroliga över Selma". På kvällen får jag en uppdatering om att Selma fått blodförgiftning, sepsis, till följd av hennes inflammation i magen. Det var därför hon blev plötsligt så mycket sämre. Hon får en blodtransfusion dvs nytt blod i sin kropp och därefter blir hennes värden bättre. De hade typ 5 veterinärer på henne hela den dagen. Hon var konstant övervakad, men hon överlevde den mest kritiska dagen. Jag har för mig att hon var på intensiven i totalt 3 nätter. Sedan blev hon lite bättre för varje dag och fick flytta till "vanliga" avdelningen. Men på fredagen, dagen innan vi ska åka hem, så blir det ett bakslag. Hon har fått dåliga levervärden, de har upptäckt ett sår i hennes tunntarm och inflammation i gallblåseväggen. Jag får panik för jag tänker bara... Hur länge ska denna lilla tjej orka? På lördagen säger veterinärerna till min syster Olivia att det nog är bra om Selma får komma hem på permission. Hon känns deppig, vill inte äta och de tror att hon kan tillfriskna snabbare hemma. Men hon kräver mycket vård hemma och ca 15 mediciner per dag. Sedan hade hon fortfarande mycket diarré. Selma låg inlagd totalt 10 nätter på djursjukhuset. Jag kommer hem på söndagen och då hade Selma inte ens varit hemma i ett dygn. Att se henne så svag var jobbigt. Jag kände inte igen min vovve... Och sedan dess har jag vårdat henne hemma. Det har varit turbulent, jag har grov sömnbrist och att ständigt leva i oro & stress har varit påfrestande. Men nu 1 vecka senare så börjar Selma bli bättre. I lördags var sista dagen med all medicin, nu har hon bara en kvar. Jag är så tacksam att Selma överlevt detta. Snart kanske jag kan andas ut igen. Hon är verkligen hela mitt liv den tjejen... Jag skulle göra vad som helst för henne. Selma blev sannolikhets diagnosticerade med "akut tunntarmsinflammation" dvs "akut gastroenterit". Dvs de har uteslutit andra sjukdomar. Sedan åkte ju Selma på alla bieffekter man kan. Som blodförgiftning, dåliga levervärden etc. Hur fick hon detta då? Det kan man inte svara på till 100%. Men antingen via att hon ätit något dåligt på gatan eller ett virus. Jag gissar på att hon fått i sig något - då hon älskar att äta saker på gatan. Kanske någon rutten mat som hennes mage inte kunde hantera. Nu tar vi dag för dag. Det är mycket återbesök hos veterinärerna men Selma är utskriven nu. Vilket är en lättnad. Jag är med henne dygnet runt och givetvis är hon otroligt trött & svag. Men att få se glimtar av henne är fantastiskt. Som att hennes aptit börjar komma tillbaks, att hon nu vill leka lite med sina leksaker osv, även om det är korta stunder. Det enda jag vill säga till er är att skaffa en så hög försäkring det bara går. Selmas vistelse kostade 115 000 kr och det är inte över ännu, utan vi har flertal återbesök inbokade. Jag hade sänkt min försäkring för Selma bara något år innan och det ångrar jag såklart idag. Jag har alltid haft den högsta möjliga ersättningen för henne, men hennes försäkringsbolag höjde priserna så mycket och så tänker man "men Selma är ju den friskaste hunden som finns". Min försäkring tog 60 000 kr. Nu har Selma haft otrolig otur och var inlagd väldigt länge. Men att betala några hundralappar extra i månaden, är så värt för att få högsta möjliga skydd när sitt djur blir sjukt. För när/om dom blir sjuka... Då kostar det så mycket pengar. Jag är glad att jag hade en buffert för Selma på ett specifikt konto och jag har alltid haft det för henne. Att om hon blir dålig så finns det pengar för det. Jag vill också passa på att tacka för det enorma stöd för jag fått från er på Instagram. Jag är överväldigad. Att ni brytt er så mycket, det är fint att se. Tack! <3
