Man får inte vara för positiv. Då är man orealistisk. Man får inte vara för negativ. Då är man för deprimerad. Man måste hitta en balans annars är man konstig. Jaha. Hur fan ska jag hitta den balansen då? Min vardag går som en bergochdalbana. Ena sekunden glad, andra sekunden ledsen. Är det meningen att jag ska hitta en balans i allt jag gör? Pressen av att hitta det perfekta tillståndet gör mig både; orealistisk, deprimerad och konstig. Det är väl bättre att bara vara som man är. Är du glad? Jamen va det då. Va lite orealistisk. Är du negativ? Ja men va det då. Man kan inte hela tiden sitta och tänka att man inte få vara si eller så. Det kommer alltid att vara någon som hackar på dig. Jag har själv märkt att vissa stör sig på för positiva människor. Då tänker man lite, men varför? Låt den personen vara som hen är. Sedan stör sig vissa på människor som hela tiden är negativa. Ja visst, det blir lite betungande. Men samtidigt, låt hen vara det då. Shit. Vilket konstigt inlägg. Men vill bara hacka på att samhället och personerna i det alltid tvingar en att vara på något sätt. Var si eller var så. Annars är du FEL. Nej, för i helvete, jag är jag och jag är som jag är. Peace.
