Något Sverige är bra på är att ha olika traditioner. Jag kan tycka det är mysigt till en viss grad. Men något jag stör mig så otroligt mycket på är när man måste gå in för det till extremgränsen för att "duga". Dessa traditioner överexponeras sedan i diverse olika medier och helt ärligt, man mår ju illa av det. Ett exempel av detta är alla hjärtans dag. Jag gillar ju kärlek men vad fan är det för dag egentligen? En dag man ska uttrycka sina känslor via jordgubbar doppade i choklad, gå på bio, få rosbuketter för hundratals kronor och vara kärare än någonsin. Jag tycker det hela blir löjligt. Sedan snacket som lyder "Man måste inte vara tillsammans med någon för att kunna fira alla hjärtans dag. Man kan vara med vänner man älskar också". Varför då? Varför ska man ens fira alla hjärtans dag (som uppenbarligen är kärlekens dag) om man inte har ett förhållande? Alla känner tvånget på grund av att det är så extremt överexponerat. Om man inte firar det är man enligt regel "ensam". Men NEJ man är inte ensam bara för att man inte firar det. Men det har vi blivit inmatade med. Kommer ihåg när jag var 14 år. Det var alla hjärtans dag och jag grät för att jag desperat ville hitta någon jag kunde pussa just den dagen. Alltså, va? Sjukt ologiskt att man är ensam bara för att man inte har ett förhållande. Jag har aldrig i hela mitt liv firat den dagen och visst det hade varit mysigt, men till och med jag - obotlig romantiker - tycker traditionen är löjlig. Sedan har vi valborg, en dag då alla fjortisar super sig fulla för första gången. Folk samlas i slottskogen för att skräpa ner, frysa i sommarjackor fast det är vår & ja, majoriteten vet nog inte ens varför det kallas valborgsmässoafton. Ni fattar min poäng. Det är löjligt. Visst jag tackar inte nej till blommor den 14:e Februari, men det skulle inte känns mer speciellt än om jag får det den 15:onde. Kan vi inte bara hålla oss till julafton, nyår och midsommar? Det räcker och blir över... Skål.
