I love you <3 Jag kommer gråta floder när jag inser att jag faktiskt inte kommer att få se era vackra ansiktet varje dag, efter den 3:e juni. Att inte varje dag kunna springa iväg till sushin, läsa 4 månaders gamla skvallertidningar och dricka kaffe som smakar vatten. Att inte kunna sitta och ha tjejsnack under lektionstid. Springa ut till bänken. Promenera till bamba. Klaga över den och den läraren. Prata engelska på göteborgska. Ha en klass som man både hatar och älskar. Att inte få ha allt det där - det där som man inte egentligen tar vara på. Det känns som igår folk sa till mig "Ta vara på sista tiden innan studenten". För jag har inte kunnat smälta det. Jag har under tre års tid velat spola fram tiden tills detta, studenten. Men helt plötsligt blir jag nervös. Nervös över att inte kunna ha mina närmsta vänner där till hands, dag efter dag. Skolan är en trygghet och den tryggheten kommer att försvinna när jag kliver ut ifrån skoldörrarna. Jag kommer sakna allt det där så jävla mycket, det smärtar i mig. Det känns helt overkligt. Det är inte ens pirrigt längre för jag ser skräcken i det för tillfället. Något jag förhoppningsvis kommer ifrån snart. För det som skulle vara det lyckligaste i mitt liv har nu blivit skräckinjagande och hemskt. När en bok tar slut är det bara att börja på en annan. Det är dags för mig att byta kapitel och det vet jag. Det är dags för mig att börja skapa nu. Något jag väntat på. Men samtidigt, det kommer vara tufft. Jag kommer säkerligen gråta. Ha ont i hjärtat. För jag kommer inte varje dag kunna ha det där man tar för givet längre, gemenskapen & kärleken till sina klasskompisar. Hoppas över hela mitt hjärta att vi håller ihop. Annars känns det hopplöst jobbigt.
