Vi spelade Catan och jag skrattade så att jag fick ont i magen. Vi alla skrattade, så att vi vek oss på golvet. Tårarna rann ner för våra kinder. Av skrattet. Det var egentligen inget speciellt som hände, någon kommentar eller någon kul missuppfattning i spelet. Det spelade ingen roll. För vi kunde inte sluta skratta. Jag har nära alla känslor just nu - gråt, skratt, lycka och sorg. Det slog mig igår att jag nog skrattat mer denna sommar än vad jag har gjort på flera år. Jag vet inte riktigt vad det innebär - men kanske att jag går tillbaks till den Elin jag egentligen är. Glad, sprallig och inte har några problem med att bjuda på mig själv. Kan det vara så att jag har levt i en relation som förändrat mig såpass, att jag tappade bort mig själv längst vägen? För igår insåg jag hur mycket jag har saknat detta. Att skratta, så att man får ont i hela ansiktet för att man ler så mycket.
