Tomheten efter dig morfar | Elin Skoglunds blogg

Den 21:e oktober satt jag på sjukhuset med dig morfar. Jag visste att du inte skulle överleva många timmar till och jag vägrade att åka ifrån sjukhuset. Mamma hade sagt i flera dagar att du inte skulle överleva natten och sjuksköterskorna var förvånade över att ditt hjärta fortfarande slog.

Så kom jag dit och klappade på din mjuka arm. Även fast du sov så kunde jag känna att din muskel spände sig, precis där jag klappade. Det var som att du ville visa att du kände, kände att jag var där.

Och så tog du ditt sista andetag och det var som att din själ bara lämnade din kropp. Helt plötsligt fanns du inte längre kvar i smärtan. Du försvann från världen, från jorden vi lever på.

Jag trodde att jag skulle ha svårt att minnas dig som du var på riktigt efter bilden jag fick då. Den var så hemsk och smärtsam. Men just nu minns jag dig bara exakt som den du var. Somrarna på landet, sittandes i solstolen med din solblekta keps och uppknäppta skjorta. Brunare än oss alla och med ett leende på läpparna.

Jag minns dig som den mest omtänksamma människa på denna jord. Jag tror nog inte att en enda människa någonsin sagt ett ont ord om dig. Kommer ihåg att om man ville ha godis när man var liten, gick man alltid till morfar. Men då sa du ”om du ska få en godis ska dina syskon också få det” . Allt skulle alltid vara lika. Sedan blev mormor sur, för vi fick ju inte äta godis på vardagarna hade mamma sagt. Men då blinkade du alltid mot mig och sa att jag fick en ändå.

Jag kommer ihåg en dag på landet för några år sedan. Jag, du och mormor satt på baksidan. Det var en varm dag och vi satt i skuggan. Helt plötsligt ser jag en orm och jag och mormor skriker och hoppar upp på dynlådan. Morfar du sitter lugnt kvar och säger äsch det där löser sig. Sedan började vi gapskratta, för jag och mormor hade blivit så rädda. Men livet löste sig liksom alltid för dig morfar. Du var alltid lugn, harmonisk och tog dagen som den kom.

Och alla gånger jag ifrågasatte varför du och mormor aldrig köpte en diskmaskin. Och du svarade alltid ”vadå, vi har ju en alldeles utmärkt!” och pekade på dig själv. Du fick en alltid att börja skratta.

Du och mormor var definitionen av evig kärlek. Ni levde hela ert liv ihop och när mormor gick bort i april så skar det i hela mig, att träffa dig utan henne. För ni var ju ett team. Ni var varandras. Det var som att varje gång jag träffade dig, såg jag din smärta i att leva utan henne.

Har ni hört att man kan dö av ett brustet hjärta? Det orsakas av akut sorg, trauma och stress. Varför skulle morfar få en stroke så tätt inpå att mormor gått bort om det inte har något att göra med det? Jag förstår verkligen att kroppen inte klarar av sorgen. För hur ska man kunna leva ett liv ensam helt plötsligt, när man levt med någon man älskat så från att man vart så ung?

Igår var det begravning för morfar och innan ceremonin började kände jag mig helt tom. Jag trodde inte att jag skulle kunna börja gråta. Jag kände mig som en sten. Men sen så började ceremonin och jag grät som att jag aldrig gråtit förut. Det var som att verkligheten kom ikapp mig tror jag. Nu fanns du verkligen inte längre, varken du eller mormor. På ett halvår försvann två nyckelpersoner i mitt liv. Jag har spenderat så otroligt mycket tid med er, mina minnen med er skulle kunna fylla en hel bok.

Jag kan inte ta in, att ni inte finns längre. Jag kommer ihåg när jag var yngre, då var min största önskan alltid att mormor och morfar skulle vara friska. Jag var så rädd över att förlora er. Min mormor och morfar var en så stor del av mig och nu känns det liksom som att något saknas. Vart jag än går, så är jag inte hel. Jag kanske aldrig blir det. Sorg förändras, den byter form. Men saknaden består alltid.

Tack för allt du gjort för mig morfar. Tack mormor och morfar, för att ni blev just mina. Ni var dom varmaste och finaste människorna som jag någonsin träffat. Jag är evigt tacksam för tiden jag fått med er <3