Hon ställer sig framför spegeln och ser sig själv. Hon ser sig själv som en tjej med hela livet framför sig, en 16 årig tjej med alla chanser i världen att bli något stort. Hon hör ordet Världen och tycker det låter litet, hör samtidigt ordet Universum och ler för sig själv. Universum är ordet Lagom för henne. Hennes dröm kommer bli hennes verklighet & hennes verklighet kommer att bli hennes dröm. Varför ha gränser när hennes liv kan vara gränslöst. Varför ha ångest när hon istället kan blicka framåt och tänka att både hennes goda gärningar och såkallade misstag kommer att göra henne till den hon kommer till att bli en dag. En handling kan orsaka ångest men det betyder inte att hon ska basera sitt liv på den onda gärningen som hon råkat utföra. Hon intalar sig själv att alla gör misstag och tiden läker såren, hon ler, samtidigt som spegeln ler tillbaks mot henne. Ett glatt ansikte mot ett glatt ansikte. Hon ser sig själv ännu en gång i spegeln, den spegeln som en gång var hennes fiende men nu hennes bästavän. Förr hatade hon att kolla på sig själv, komplexen var större än allt annat som betydde något. Men för att förändra sig valde hon istället att vända på situationen, både för hennes kropp och hennes själs skull. Vad skulle hon tjäna på att ha komplex egentligen? Hon frågade sig själv ”Vem bryr sig om jag har lite större lår än vissa andra, lite mindre bröst, lite putigare mage, lite formlösare höfter?” Bara dem meningslösa svarade hon och öppnade sina stängda ögon och kollade in i spegeln samtidigt som hon såg hennes inre lysa upp hennes yttre. Alldeles riktigt, alldeles riktigt. Hon går närmare spegeln och lägger sin panna emot det kalla speglande glaset. Hon hoppas på att det står någon där på andra sidan och kollar tillbaks på henne, någon som ser henne. Någon som tror henne, någon som stöttar henne att bli den där tjejen som klarar allt. Hon känner en hand på hennes axel, vänder sig om och möter hennes första kapitel i hennes nya kreativa och meningsfullare liv… text av mig
