Ibland kan jag tycka vi tjejer är alldeles för hårda mot oss själva och våra kroppar. Vi jämför ständigt med andra och även fast vi säger att vi älskar oss själva så ställer vi oss på crosstrainern och kör så att svetten dryper om oss, i hopp om att tappa vikt eller bygga den där "perfekta" rumpan som vi sätt i något magasin. Eller på någon instagram. Och får det oss att må bra? Nej fyfan vad dåligt det får oss att må. Man blir ju bara mer besatt av att köra ÄNNU hårdare nästa gång och såhär fortsätter det... Du kanske tillslut får den där rumpan men då börjar kraven bli högre och du blir ändå aldrig nöjd med dig själv. För allt sitter i huvudet. Ibland går man runt och bara pratar skit till sig själv, om sig själv. Hur mycket man hatar vissa delar på sig. Varför? Man har ju en familj som älskar en, en kille som älskar en och hur mycket komplimanger man än får så går man runt och smyghatar. Drömmer om en kropp som säkert inte ens går att skaffa sig. Eller jag gör det. Vissa perioder känner jag bara "fuck it" och ignonerar alla hatiska tankar om mig själv. Jag ställer mig aldrig på vågen för det kan förstöra en hel dag. Jag försöker att träna bara för att få insidan av mig att känna glädje, inte för att uppnå något speciellt kroppsligt (det ska BARA vara en "bonus"). Jag ogillar att träna nu för tiden, för då blir mitt huvudfokus mina kroppsliga mål och jag hatar den sidan av mig själv. Jag vill inte tänka så... Men vissa perioder bara kan jag inte skita i tankarna. De följer med mig oavsett hur jag vrider och vänder på mig. Jag försöker intala mig själv att jag är fan fin som jag är, och innerst inne vet jag att jag är det. Men jag är en vanlig 20årig tjej, som också har komplex. Jag vill alltid vara en förebild för er och jag vill att ni alla ska må bra. Men jag hör mer och mer hur dåligt tjejer mår över sina kroppar, därför vill jag att vi ska peppa varandra. Börjar bli snällare mot oss själva. Det är okej att träna och helt okej att vara "nyttig", men varför man gör det borde väl vara för att det gör en lycklig, inte för att huvudets tvångstankar tvingar en att göra det? Det hade vart så härligt om ni ville dela med er av era personliga erfarenheter av detta. Hur man faktiskt får bort de hemska tankarna, för evigt, och inte bara för en kort period. Jag är trött med att ständigt ha en kamp mot mig själv i mitt huvud. Har ni upplevt samma känsla? Dela med er, jag tror vi kan hjälpa varandra. Det är helt okej att kommentera anonymt. <3
