Det är ganska intressant det där, med att bloggare ofta utelämnar de negativa delarna av sitt liv i sin blogg. Att det sockersöta och positiva sidan av vardagen endast exponeras, på grund av att "det negativa är inget man vill höra om". Är det verkligen så då? Vill man sitta bakom en skärm och endast läsa om det positiva? Kanske. Men det intressanta blir sedan när ångest kommer hos läsaren, för varför har hon allt? Varför är hon alltid snygg, ofinnig och sådär jävla smal? Vi får inte se de osminkade stunderna, finnarna som utbryter innan lingonvecka för då används bara andra bilder & visst skrivs det aldrig om den där jobbiga bantningen som sker? Matångesten? Vi läser och läser bloggar. Vi blir avundsjuka. Uch vad avundsjuka vi blir. Vi ser latten i handen och de där outfitsen som man själv aldrig hade kunnat få ihop. Det är jobbigt det där. Varför kan man inte dela med sig av de jobbiga stunderna också? Jag tror att vi alla behöver se både toppar och dalar i bloggar. Sak-jävla-samma om man inte blir "inspirerad", vad är en blogg utan en gnutta sanning? Man säger att man är sig själv i bloggen - men hur kan man vara sig själv när man endast skriver om sina toppar i livet? Man exponerar en glamofuerad sida av sitt liv, som gör att man blir en person man egentligen inte är. Jag är trött på det. Så jävla trött. Det beteendet skapar komplex i samhället, för man får läsa en blogg där allt bara är perfekt. Jag som läsare känner en känsla av att jag känner bloggaren, för jag följer personens liv varje dag. Men nop, man känner aldrig en bloggare. Man blir så lurad. För det är så mycket som utelämnas. Allt det dåliga. Så bloggare, kan ni inte börja visa lite mer sanning? Du kanske tappar den där speciella fakeade imagen av dig själv men du har chansen att ge dina läsare en verklig bild av dig själv. Jag tror det är nödvändigt. Vi behöver fan inte mer komplex i samhället. Det räcker som det är. Osminkad, inget filter & japp, this is me.
