Jag har egentligen aldrig haft något ont att säga om att ha hund. Jag har typ fått nypa mig i armen ibland för att Selma alltid varit så exemplarisk. Lätt, glad och go. Men senaste tiden så har hon kommit in i en trotsperiod. Det största problemet är väl att hon hittar på bus när hon är ensam hemma eller till och med när jag är i ett annat rum. Det mest "kritiska" hon gör är att hon biter sönder saker. Jag bryr mig inte speciellt mycket om sakerna men det är ju inte bra för henne att få ner sladdar och skit i magen. Det händer typ en gång i veckan så man luras hela tiden av att "det kommer inte hända igen" men helt plötsligt så kommer man hem till att hon bitit sönder hela hallmattan. Eller som idag då hon bitit sönder sladden till min locktång (som tur var satt den inte i kontakten) och jag började lipa. För jag kände att jag ORKAR inte mer nu. Men innan jag ens hinner säga till henne så ser man hur hela hennes kropp sjunker ihop och hon skäms. Hon skäms ihjäl. För hon vet ju att hon gjort fel. Jag kallar henne till sin säng och sedan rör hon sig inte på flera timmar. Alltså jag får ont i hjärtat? För jag vet ju att hon inte menar något illa. Gash, mitt största problem. Har så svårt att vara sur på henne en längre tid. Utöver hennes bitande så gör hon knäppa saker. Som att vägra äta ur matskålen så hon tar med sig matbit för matbit till vardagsrummet. Sedan rullar hon sig på mattan och skäller/leker med matbiten (?). Jag börjar ju garva och liksom "Nej nej Selma såhär gör man inte". Jag markerar genom att lägga tillbaks matbiten men då vägrar hon att äta istället. Hon har börjat skälla inomhus och det är väldigt olikt henne. Alltså väldigt. Hon har ALDRIG skällt tidigare. Jag har alltid drivit om att hon är stum för hon inte låter. Men detta är ju inget allvarligt, för jag tycker ändå det är under kontroll. Men ibland är det som att hon ser ett spöke och börjar skälla ifrån ingenstans. Hon skäller inte på andra hundar men det är mest åt dessa "spöken" hon ser. Denna trotsperiod är ju väldigt vanlig tydligen men jag får fortfarande ångest för det känns som mitt fel. Jag promenerar långt med henne varje dag och försöker aktivera henne. Men en hund ska också klara av att leka ensam medan jag jobbar hemma, är min teori. Men hon blir uttråkad och ska då försöka busa till det - som jag tolkar henne. För hon VET ju att hon gör fel. Det märker jag på henne. Det var en tjej på Instagram som sa till mig att man får aktivera dem extra mycket under denna period. Dubbelt så mycket typ. Har ni tips på vad man kan hitta på? Vi brukar leka och göra lite tricks. Men dagarna man inte har tid? Då schemat är pangfull och man inte hinner mer än de vanliga promenaderna? Hur får man henne att underhålla sig själv? Hon leker med sina leksaker men hade velat kunna erbjuda henne något ännu roligare som kan få henne att bli stimulerad i 1-2 timmar. Detta är SÅ Selma när hon skäms. Och det värsta är att jag får en klump i magen av att skriva detta inlägg? För det känns som att jag snackar skit om mitt barn. Haha. Jag är så extremt betuttad av henne... Ni kan inte förstå. Och hon är väldigt mammig. Vårt starka band gör det ibland svårt att vara sträng. Jag kan skälla ut henne men sedan får jag så ont i hjärtat att jag vill ta upp henne i knät och säga förlåt, typ så. Max och Selma har en helt annan relation. Jag kallar den "militär-relation". Det är helt galet vad hon har respekt för honom och ibland känns det som att hon är en annan hund när han är med. Jag har blivit chicken-mom som hon vill gosa med och Max är den hon har respekt för. Det känns ofta som att hon testar mig och vill se hur jag reagerar när hon gör olika saker. Jag vet ju att detta är en period men jag vill lära mig något av den. Jag tror nästan att jag har varit för bortskämd med att ha världens snällaste hund. Vilket gör dessa småsaker till stora saker. Kan inte ni snälla dela med er av trotsperiod med er hund? Vill också höra om era tuffa perioder och hur man tar sig igenom dem smärtfriast? Skönt att skriva av sig lite till er!
