När jag satte mig på vagnen påväg hem ifrån stan förut längtade jag till min säng. Jag orkade inte se par kyssas, kramas och vara kära längre. Jag tål det inte. Tyvärr omringas man av det så fort man vistas bland folk. Varje gång jag ser kärlek, påminns jag om den kärlek jag känner för honom. Som är så långt bort. Jag ville hem till min säng för att gräva ner mig. Äta choklad & lyssna på Veronica Maggio. Jag ville bara ligga och tänka, på oss. Ibland är det skönt att sakna, även fast man mer än något annat vill ha honom här. Det är skönt att ha bekräftelse av att jag faktiskt mår så jävla mycket bättre med honom runt mig. Jag räknar veckorna. Försöker att glömma faktum av att det är alldeles för många veckor kvar. Men. Jag vet inte vad jag gjort utan mina vänner. De får mig att skratta, vara lycklig & förgyller min vardag. Dem är anledningen till att jag bara behövde grotta ner mig en timme i sängen. Kan tänka på hur fina de är. Hur mycket jag älskar dem & bli glad. Men en timmes kollande i taket, med Maggio på och konstant ätande av chokladpraliner fick räcka. Nu ska jag plugga.
