Det finns två saker i världen som skrämmer mig, mycket. Det är döden och olycklig kärlek. Att någon dör och att bli lämnad utav någon man älskar så jävla mycket. Det är väl två saker som går hand i hand när man tänker efter. Det handlar om att bli lämnad, att bli lämnad kvar ensam. När någon dör så försvinner den personen och när man bli lämnad utav sin livskärlek, så försvinner den personen också. Visst han kanske finns där på en gata någonstans, men att gå ifrån att älska & dela varje specifikt ögonblick med varandra till att bara inte ha någonting. Det är som att förlorar någon, som att någon dör ut. Jag är rädd. Att känna kärlek för en människa gör mig rädd. Det finns ju sådan stor risk till att bli olycklig. För att bli lämnad kvar ensam, är det värsta som finns. Men om man istället ignorerar rädslan kan man se det positiva. Man kan tänka på hur mycket fint människor man älskar bidrar med i sitt liv. Hur dessa personer faktiskt formar en som person. Hur mycket glädje det för med sig. Men när man sitter i fosterställning nedsläckt i sitt rum kommer man inte tänka positivt. Utan man kommer bara känna hur sitt hjärta bokstavligt talat svider av smärta. Man kommer känna hopplösheten av livet. Och man kommer känna att det aldrig kommer bli sig likt igen. Men snälla, håll ut. För en dag så kommer det kännas lättare. Och älska inte mindre för att minimera dina risker att bli olycklig. Utan älska mer, för att förstora dina chanser att bli lycklig. För när det är som ljusast och du älskar som mest, då kommer du inte att minnas hur jävla svart det var på ditt rum den där kvällen. När du satt i fosterställning och önskade dig bort. Älska. Även fast det kan bidra till olycka. Det är så jävla onödigt att gå runt och vara rädd. Du lever ditt liv en gång, en klyscha som stämmer in, vart man en sätter den.
