Tvn är på och någon halvt bra däckare står på. Jag ligger tätt intill dig och andas mot din bröstkorg. Kliar dig lite lätt på magen och kysser din varma hud. Det är söndag och det känns helt okej att helgen närmar sig sitt slut, för jag ligger här bredvid dig. Att få ligga bredvid dig, i en soffa, på en söndag är allt jag behöver för att må bra. Men varje dag får inte lov att vara sådär perfekt. Jag vet att imorgon åker du till ditt "hem" igen. Imorgon kommer jag inte att få komma hem till denna varma, trygga famn igen. Det är nog det som gör mest ont med att vara i ett distansförhållande. Närheten är inte konstant. Ibland känns det fullkomligt onödigt att ens öppna upp sitt hjärta, visa sig sårbar och behöva din närvaro - när du sedan måste åka nästa dag. Ibland vill jag bara vara hård och osårbar. Ibland vill jag inte behöva ligga sömnlös flera nätter efter att du åkt, för att vänja av mig vid att du sover i en annan säng. I en annan stad. Långt ifrån mig. Desto mer närhet man får, desto mer närhet behöver man. Ibland kommer man i perioder i sitt liv då man behöver personen som står en närmst, hela tiden. Ibland kommer man till stunder i sitt liv då man måste vara sårbar och blödig, men inte klarar av att vara det själv. Det är då jag behöver dig som mest. Men vem är jag att "klaga". Men vem är jag att vara "sårbar". Jag har ju dig och det är det som är det viktiga. För jag ligger hellre sömnlös natt efter natt än att aldrig mer få sova bredvid dig. Få skratta med dig. Få älska dig. Jag har bara insett att du är något av det finaste i mitt liv. För en kyss ifrån dig kan till och med göra en helt vanlig söndag färgglad. Text skriven av mig. Bilder lånade ifrån Pinterest
