Berättelsen om hur vi blev kära | Elin Skoglunds blogg

Han kom verkligen in i mitt liv när jag som minst anade det. Jag sökte inte efter någon och jag var inte alls mottaglig för riktig kärlek. Han kom innanför mitt skal, efter att vi träffats många gånger. Vår historia är fin för han fick mig att börja känna igen. Så nu kommer den, som så många frågat om, berättelsen om hur jag och Max blev kära.

Det var en måndagskväll i november och jag låg i soffan. Jag hade matchat med en kille som hette Max på Tinder några veckor tidigare och han hade försökt få med mig ut på en dejt vid flertal tillfällen. Men han hade inte lyckats. Inte för att det var något fel på honom, utan för att jag inte var där. Jag minns att jag inte ens kunde äta på en restaurang för jag höll på att få panikångest varje gång. Jag var inte mig själv och jag hade nog precis insett att det var okej. Det var okej att inte vara okej. Så jag hade slutat dricka alkohol, jag var hemma hela helgerna och levde rätt isolerat. Men jag var helt okej med det, för nu skulle jag ta de närmsta månaderna till att bara finna ro i mig själv på något vis. Men jag hade så extremt mycket ångest då och jag vet att det var svårt att ta sig upp många dagar.

Den där måndagskvällen så minns jag att jag vaknade upp ifrån en 2 timmar nap och hade så otroligt mycket energi. Vilket inte hände ofta då. Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad och helt plötsligt fick jag feeling och frågade om Max ville följa med. Vi bodde nära varandra och jag visste att han skulle tacka ja redan innan jag skrivit. Jag struntade i att sminka mig, satte på en mössa och min tjockaste jacka. Helt ärligt, så kunde jag inte bry mig mindre. Jag var inne i en fas då, att man får gilla mig exakt som jag är. Han var egentligen precis påväg ut till en middag men ändå så tog vi en promenad på 30 minuter. Jag minns att det var mysigt och kallt. Vi gick längst Norr Mälarstrand till Rådhuset och redan efter några minuter började vi prata om djupa saker. Jag minns att han sa att det inte var likt honom, att öppna upp sig. Efter den promenaden dröjde det tills vi sågs igen. Det berodde på mig, jag var så uppe i mig själv då att jag inte kunde tänka på någon annan. Jag var inte speciellt snäll och ville nog helst av allt bara att han skulle lämna mig i fred, men det gjorde han inte. Han såg tidigt, att vi var rätt för varandra. Långt innan mig.

En lördagskväll låg jag hemma i min soffa igen och vi började skriva till varandra. Något jag aldrig gjorde med killar. Men det var något med sättet han skrev, som gjorde att jag inte ville sluta skriva. Vi skrev halva natten och jag minns att jag somnade lite gladare än natten tidigare. Dagen efter bjöd han ut mig på dejt, jag sa nej och han sa "men en promenad kan du faktiskt orka med". Jag vek mig och sa okej. Sedan promenerade vi i flera timmar trots att det var -10 och jag skrattade mest hela tiden. Han bjöd upp mig till hans lägenhet för att jag skulle "kolla vart hans julgran skulle stå". Vi satt i soffan och drack något glas vin, pratade och när vi sa hejdå kysste han mig snabbt vid dörren.

Några dagar senare, 1:e advent, åt vi saffranspasta hemma hos honom som han lagat. Och sedan hånglade vi i soffan samtidigt som snön föll utanför fönstret. Jag minns att det var något, med sättet han kysste min hals, som fick hela min kropp att vibrera. När jag gick därifrån på kvällen, så kändes mina steg så lätta. Kanske var det första steget till den lilla förälskelsen. För dagen efter kom han hem till mig och klädde min gran. Han hade köpt med 3 olika ljusslingor, för han inte visste vad jag ville ha. Sedan kom helgen och jag hämtade hem Selma och jag fick låna hans bil ner till Kumla. Han kysste mig i porten och min kompis Malin tittade på mig efteråt med en blick som "herregud ni ser kära ut". Jag minns att jag blev lite pirrig. Att han var snygg och luktade gott.

Helgen efter bjöd han med mig och Selma till Nynäshamns Havsbad. Han hade fixat så att vi fick äta middagen på rummet, för han visste att jag inte gillade att äta på restaurang. Vi drack champagne och han hade bokat massage till mig. Dagen efter när vi skulle åka tillbaks till Stockholm minns jag att jag hade en känsla i min kropp av att jag inte ville skiljas åt från honom. Han följde med mig hem och vi åt julmat och kollade film. Jag minns att jag den kvällen berättade alla mina brister för honom. Att jag inte är speciellt rolig just nu. Att jag inte kommer anstränga mig för att gå på restaurang, bara för att man ska. Att jag inte vill resa, förens jag verkligen har ett sug till det. Du får ta mig för den jag är, om du vill dejta mig. Så sa jag. Han tittade på mig och sa att han var förälskad i mig och att det inte gör något. Han sa att han såg mig. Att han såg allt jag är. Jag var rätt kall, sa inget tillbaks, utan kysste hans läppar och fortsatte kolla filmen. Inte kär ännu. När ska det komma? Jag kände mig som en känslokall häxa.

Det blev jul och vi skiljdes åt. Han skulle till sina föräldrar och sedan Tulum. Jag skulle till mina föräldrar. Vi skrev lite smått men kvällen innan han åkte till Tulum så ringde han mig. Vi pratade i 4 timmar och vi ville aldrig lägga på. Det var något som hände i mig under det där samtalet, som jag aldrig riktigt kommer kunna förklara. För när vi lagt på var det enda jag ville, att ringa upp igen. De kommande 6 dagarna så pratade vi i telefon över 3-4 timmar varje dag och skrev nog med varandra konstant när vi inte pratade. Han från en solstol i Mexico och jag från min säng hemma i Göteborg. Jag kände mig som 15 igen och mina föräldrar kom in på mitt rum och frågade vem det var jag pratade med hela tiden.

Dagen efter nyårsafton ringde han mig och vi pratade som vanligt i flera timmar. Jag minns att jag saknade honom så innerligt. Och jag sa det till honom. Att nu saknar jag dig inte bara, nu saknar jag dig jätte jätte mycket. Jag kände att jag hade släppt in honom, att om han sticker nu, så kommer jag bli ledsen på riktigt. Han la på och ringde sedan upp igen. Han sa att han bokat en ny flygbiljett hem som går om 3 timmar. Han saknade mig för mycket också, så han åkte hem från resan 4 dagar i förväg. Jag älskar det med honom, att han följer sitt hjärta.

Efter att han kom hem ifrån Tulum så var det vi. Samma dag han kom hem sa jag att jag var kär i honom och resten är historia. Min kärlek för Max växte fram under 2 månaders tid, medan hans kom väldigt snabbt för mig. Nu är vi på exakt samma plan och jag är så kär att jag ofta inte vet vart jag ska ta vägen. Ni vet, när man måste kärleksförklara sig 100 gånger per dag. Han är min person och jag vill för alltid vara hans. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt sådant band till en annan person. Nu är vi sambos och jag älskar honom över allt annat på denna jord. Jag undrar hur länge man kan vara såhär nykär. Det känns som för alltid.

Det coola är att jag alltid haft inställningen till att jag kommer hitta denna otroliga kärlek. Den starka kemin men också den stora tryggheten. Vi är bra på egen hand men bäst ihop. Tro mig, du kommer också hitta den rätta. Och när man väl gör det känns det i hela kroppen!!