Det ärligaste jag någonsin skrivit

Jag har nog skrivit ett blogginlägg varje dag de senaste dagarna - som jag valt att inte publicera. Det har känts för mörkt, för ledsamt. Det måste ju vända snart, så jag kan sprida lite glädje till er, har jag tänkt. Men det har det inte. Senaste veckan har vart tuff, kom ner i en svacka igen. Jag accepterar inte min ångest och är för rädd för den, så den förstoras upp något enormt i mitt huvud. Jag låter den inte bara komma. Jag springer gärna ifrån den. Men tillslut kommer den ikapp och då blir man så rädd, så man skakar. Man vaknar upp ur hemska mardrömmar på nätterna och så fort man stänger ögonen börjar den där hjärtklappningen. Rädslan av att tappa kontroll. Jag är rädd för att jag aldrig ska sluta känna såhär. Jag är rädd för att aldrig bli riktigt lycklig igen. Jag är rädd för att bli fast i denna onda cirkeln.

Vissa stunder på dagen kan jag le/skratta och det är som att jag suger åt mig de där stunderna. Tänker, var tacksam nu över att du kan le. Jag är tacksam varje gång jag känner mig lite lätt. Jag är sjukt tacksam över stödet min familj gett mig denna sommar. Att dom ser mig. Drar med mig på promenader när jag knappt orkar röra mig. Ber mig beskriva känslan i kroppen när jag får en ångestattack. Får mig att bli mindre rädd än vad jag var innan. Får mig att prata om vad jag känner.

Jag la ut en bild på Instagram förut där jag skrev en längre text. Om att bara för att Sverige bjudit på "bästa sommaren på tusentals år" så behöver man inte vara lycklig för det. Och bara för att man ler på sina bilder och lägger ut härliga storys, så betyder inte det någonting. Jag har känt mig väldigt ensam denna sommar, trots att jag haft ett väldigt bra stöd från min familj och mina närmsta vänner (älskar er!). Jag har nog känt mig ensam för att alla har sett ut att ha det så bra. Jag vet. Det är ju löjligt. För jag vet ju att allt är en fasad. Men jag har knappt kunnat vara inne på Instagram för att allas flöden har sätt så äkta ut.

Ja ni. Livet är inte alltid en dans på rosor. Klyschigt nog. Jag ville dela med mig av detta till er för att jag vet att jag inte är ensam. Jag ville dela med mig för att om jag bara kan få EN person där ute att känna igen sig, och känna sig lite lättad över att inte vara själv med dessa tankar - så är jag nöjd! Jag tycker inte att psykisk ohälsa är något att skämmas över. Inte alls. Jag tycker vi måste prata om det, hela tiden. Även fast det är mindre tabubelagt - så pratar ändå folk otroligt lite om det.

Det kommer att komma en ny sommar där du och jag kommer skratta och vara glada på. Det kommer att komma en dag där du och jag vaknar upp och känner oss utvilade. Lyckliga. Pirriga på livet. Kanske inte imorgon eller dagen efter det. Men snart.

Om ni vill. Kan inte ni dela med er av era knep för att bli av med ångest. <3