Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar, tröttnar på att vara i ett förhållande. Jag brukar svara att det finns inget att tröttna på. Det är en självklarhet. Jag tror att jag har satt mig i en sits där förhållande livet är något fantastiskt. Visst finns det bråk. Visst finns det gråt. Och visst blir man ledsna på varandra ibland. Men jag kan inte se mitt liv utan honom. Det finns par som begränsar varandra. Inte låter varandra leva sitt liv till fullo. Man bygger ett liv på sitt förhållande. Det tror jag leder till problem. Du som individ får då inte möjlighet till att bli din egen. Utan ni blir bara varandras. Jag bygger mitt egna liv och oavsett om vi inte setts på timmar. Dagar. Veckor. Månader. Så vet jag att det inte kommer förändra något. Vår kärlek för varandra är för stor. När han var borta från mig i 3 månader var jag aldrig rädd för att vi skulle växa ifrån varandra. Varför? Jo för att kärleken består. Vi kan utvecklas individuellt, men samtidigt låta oss glädjas åt det. Det är inget som kommer emellan. När jag kramade honom för första gången efter 3 månader var allt som det alltid har varit. Varmt och tryggt. Kärleksfullt. Bara man känner sig själv väl. Bara vet vart man har varandra. Bara respekten finns för den andra. Så kan man stå på olika sidor av jordklotet, och fortfarande veta att det finns en person där som jag älskar så jävla mycket. Och det finns inget som kan förändra det. Förhållande livet är något fantastiskt. Men sätt dig inte i en position där det tynger ner dig. Det ska endast lyfta upp dig. Åh. Ibland smärtar mitt hjärta för jag vet inte vart jag ska lägga all kärlek till denna person. Ibland kan jag krama honom så men ändå känna att jag inte är tillräckligt nära. Snart tre år ihop, och jag är fan kärare än nånsin. Det finns inget slut.
