Ibland går min hjärna i full fart och ibland står den stilla. Jag är en person som har svårt att hitta det där mellan läget, då allt är i lagom balans i livet. Antingen har jag så mycket inbokat i kalendern att jag springer omkring som en galning. Eller är jag tvärtom. Förflyttar mig ifrån datorstolen till sängen till soffan. Känner ni igen symptomen? Men hur gör man ens för att komma i "balans"? Jag tycker det är skit svårt att hitta mellanläget och på något sätt trivs jag i att vara en periodare. För när det väl händer mycket roligt samtidigt är det skit kul att leva. Nu älskar jag mitt liv, alltså älskar. Stor anledning av det är nog för att jag känner mig väldigt trygg i mig själv. Sedan. Jag har kommit fram till en sak idag angående att min kille är borta, jag tror det kan vara bra för alla i ett förhållande att vara borta ifrån varandra ett tag. Inte bara för att man ska bli starkare tillsammans utan även för att man ska veta att man klarar sig själv. Att man inte faller ihop och dör om det en dag skulle hända något mellan er. Få det bekräftat att man är en stark individ. Självständig. Tanken slår nog de flesta som lever i ungdomskärlek, att tänk om det tar slut. Vad gör jag då? Jag hade önskat att jag aldrig hade dessa tankar på huvudet men jag tror det är normalt. Jag är inte konstig för jag tänker så, fast jag är jätte kär. Alla är nojiga ibland. Därför känns det skönt att få ens funderingar bekräftade, att man klarar sig själv också. Jag vet att många i par verkligen ger upp sina egna liv de hade innan och bara är med varandra. Den livsstilen tror jag aldrig håller i ett förhållande, man MÅSTE prioritera vänner fast man säkert för alltid vill ligga och gosa bredvid honom i sängen. Balansen i detta håller jag på ett BRA plan tillskillnad ifrån mycket annat i mitt liv. För de par som inte har balans och bara förlitar sig på varandra, jag tror inte på er. Förlåt. Jag tror att man tappar sig själv helt. Även fast man är kär ut i fingerspätsarna. Det kommer kanske ta slut och vad händer då? De faller nog, hårdare än alla andra. För ensamheten kommer bli så tydlig. Jag är glad över att både jag & H är självständiga. Vi kan växa i oss själva samtidigt som vi är tillsammans.
