Många av er ville att jag skulle skriva om Harald och vårt förhållande. Är ju inte så öppen om det här i bloggen om vårat förhållande. Men känner att jag vill skriva av mig & så ska ni få höra lite om hur stor min kärlek är för honom. Jag och min kärlek träffades iallfall förra Augusti, innan skolan började. Vi träffades på någon fest och jag tror att det klickade ganska snabbt för oss båda. Vi började ses och vi pratade skype i timmar, kommer ihåg det så väl när jag tänker tillbaks. Gud vad längesedan det var… Det tog ett par månader för oss att inse att vi verkligen passade ihop men vi blev tillsammans den 3e november förra året & i måndags hade vi 13 månader. Sen bara allt gick som smort, min kärlek för Harald växte väldigt snabbt och idag betyder han otroligt mycket för mig. Han är mitt allt. Den jag berättar allt för. Den första jag tänker på när jag vaknar & när jag somnar. Han är den som jag vill uppleva saker med. Och så fort vi skiljs åt så gör det ont i min kropp, för att saknaden växer så fort vi inte är nära varandra. Han är ju min bästavän… Jag har definitivt varit kär innan jag blev Kär i harald. Skillanden mellan de killarna och Harald är att när jag blev kär i harald blev jag Kär. Denna gången var det på riktigt och denna gången fann jag någon som älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Har ni någonsin tänkt när ni vart i ett förhållande ”fan, hur ska jag överleva en vardag utan han/hon när vi gör slut?”. Antagligen har du tänkt den tanken, som alla andra.Jag tänker ofta tanken men samtidigt så vet jag innerst inne att vi inte kommer göra slut på ett tag, för jag ser absolut ingen anledning till det. Men sure, jag är 17 å fett oerfaren. Vet bara att jag har varit tillsammans med Harald i 13 månader & ibland känner jag mig så jävla nykär att jag vill leva hela mitt liv brevid honom. Men samtidigt känns det… Omöjligt? Jag är ju 17… Han är iaf min första och största Riktiga kärlek.
