Minns gångerna man låg i sin säng med täcket över huvudet. Kudden var blöt av salta tårar. Sminket var kladdigt och hoppet om kärlek vad som bortblåst. Hade velat sätta mig i en tidsmaskin. Hoppa in i den scenen. Ta mig själv på axeln och säga "kärlek är så mycket mer än detta". För det är som natt och dag. Kärlek då var ensidigt och kärlek nu är tvåsidigt. Det handlar om att älska och lita på varandra lika mycket. Jag undrar om han läser detta. Han ärrade mig och på det sättet gjorde han mig starkare. Men han lekte med mitt hjärta. Fan, hatet för honom kommer nog alltid att bestå. Kommer ihåg att jag var kär. Men samtidigt ville jag slå honom. Så jävla hårt. Skäms över att jag lät honom få mig och skäms över att jag någonsin rörde honom. Alla mina vänner sa åt mig att sluta prata med honom och jag var för blind för att se vad han gjorde mot mig. Kärleken gör en blind. Ibland blir det till något negativt och ibland blir det till något positivt. Jag vill säga till alla där ute att; även fast man är kär betyder det inte att man ska vara med varandra. Man ska aldrig nöja sig med kärleken, det är alldeles för stort för det. Sluta jaga och andas. Man känner när kärlek är rätt. Är man olycklig så stämmer det inte. För personen man är med ska göra en till sitt bästa jag.
